På fiket. Peter Lindkvist har lyssnat mer på ”gubbarna på fiket” än studerat partiboken. Foto: Jonas Nilsson
Peter Lindkvist lämnar Sverigedemokraterna och blir den första politiska vilden i Skellefteå på många år.
Vi måste backa bandet till slutet av 1970-talet. I samband med att Arbetarpartiet kommunisterna (APK) bildades 1977, lämnade två fullmäktigeledamöter VPK och följde med till APK.
Det är en sedan länge illa dold offentlig hemlighet att Peter Lindkvist varit missnöjd med partiledningen på distriktsnivå, och att partiledningen på distriktsnivå varit missnöjd med Peter Lindkvist. Han har lyssnat mer på ”gubbarna på fiket” än studerat partiboken.
I Skellefteå har SD varken varit speciellt nationalistiskt eller särskilt socialkonservativt.
När Sverigedemokraterna i helgen fastställde valsedlarna inför höstens kommunval petades som väntat Peter Lindkvist. Företagaren Markku Abrahamsson toppar numera listan för Skellefteå. Lindkvist valde då att lämna partiet, men kommer att sitta kvar som politik vilde både i kommunfullmäktige och i landstingsfullmäktige.
Nu kommer hans avhopp inte att få någon praktisk betydelse. Sverigedemokraterna har, som tur är, inget som helst inflytande över Skellefteås kommunpolitik. Per Olofsson, partiets andra fullmäktigeledamot, har de gånger han tjänstgjort inte haft någonting att säga. Ersättare som kunnat hoppa in finns inte.
Är det ett problem med politiska vildar?
Moderaternas riksdagsledamot Maria Stockhaus tycker det, att det är ett svek mot väljarna. Tidigare i höst lämnade hon in en motion om att det borde vara obligatoriskt att lämna riksdagen om man lämnar det parti man blivit invald för.
Det är en god tanke. Riksdagens grundarvode på 65 400 kronor i månaden tycks ingen vilja tacka nej till. De sitter kvar, tjänstgör i bästa fall.
Vardagen för flertalet kommunfullmäktigeledamöter ser annorlunda ut. Reseersättning och kompensation för förlorad arbetsförtjänst blir man inte rik på.
Men de politiska vildarna sviker flera förtroenden. De sviker förtroendet som de fått av partiet, de hade aldrig blivit valda till sina uppdrag om det inte varit för deras partier, och de sviker väljarnas förtroende. Som väljare räknar du med att de valda representerar sitt partis ståndpunkter hela mandatperioden, alltså dina egna åsikter.
Och även om vi i Sverige har personval, så sker det ytterst inom ramen för ett partival.
I kommuner där det väger jämt mellan majoritet och opposition är det märkligt att denna ”svekdebatt” inte får större utrymme. I en kommun som Skellefteå, med en bred och säker socialdemokratisk majoritet, är frågan av mer principiell betydelse. Man får, oavsett politik hemvist, vara glad för att frågorna inte avgörs av politiska vildar.
Men riktigt så enkelt är det inte.
Om partierna fritt kan sparka sina ledamöter från fullmäktige, om de inte säger vad partiet vill, om de inte röstar som partiet vill, blir det oerhört mycket svårare för en enskild ledamot att stå för sin uppfattning gentemot partiet. Det hade varit en väldigt olycklig utveckling. Därför är det rätt att låta avhopparna sitta kvar.
Peter Lindkvist lämnar Sverigedemokraterna. I den frågan följer han ”partilinjen”. Bland avhopparna är Sverigedemokraterna nämligen kraftigt överrepresenterade, hela vägen från riksdagen via landstingen/regionerna till kommunerna.
Partiledaren Jimmie Åkesson måste likt vpk-ledaren C-H Hermansson slå näven i bordet och konstatera: ”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti.”