Mona Sahlin var först.
Men hon är långtifrån ensam. Efterföljarna bildar kö. Där står Gunnar Axén (M), Abir Al-Sahlani (C) och många fler. Umeås förre kommunalråd Lennart Holmlund (S) har också rätat in sig i ledet tillsammans med bland andra Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna.
Senaste tillskottet är den ledamot från SD som sägs ha förgripit sig sexuellt på en kvinnlig kollega. Jo, det är från samma parti som frekvent och med emfas brukar hävdar att sexuella övergrepp och våldtäkter är kulturellt betingade, att det har att göra med att män från företrädesvis Mellanöstern har en så taskig kvinnosyn.
Vad är det då som förenar denna ständigt växande grupp av politiskt aparta politiker?
För att uttrycka sig folkligt så har de på olika sätt ”skitit i det blå skåpet”. Mona Sahlin använde statens kontokort för privata utlägg, Lennart Holmlund hade synpunkter på romerna i Umeå och Abir Al-Sahlani misstänktes för bedrägeri. Hon friades dock senare från alla anklagelser.
Andra har kört på tok för fort eller på fyllan, haft svårt att hålla händerna i styr.
En annan gemensam nämnare är att de tagit timeout från riksdagsarbetet. Timeout innebär att de på obestämd tid åker hem, tittar på tv, läser en eller annan god bok, umgås med familj, släkt och vänner, metar abborre och begrundar sina tilltag. För att leva detta lugna och sköna liv, som många helt vanliga löntagare säkerligen suktar efter, lyfter de 64 000 ”papp” i månaden i arvode.
Ibland är det inte svårt att förstå varför avståndet mellan makteliten och folket ökar, när det för Sveriges bästa i stället borde minska.
En som reagerat häftigt är Liberalernas Carl B Hamilton, en gång i tiden själv riksdagsledamot.
Han skriver i ett inlägg på Facebook: ”Det finns ingen regel i riksdagen som medger ’timeout’ för ledamöter som inte vill jobba utan bara vill kvittera ut ersättningen. För partier och partiledningar är timeout en bekväm, men dock oacceptabel och närmast moraliskt svinaktig åtgärd som vuxit fram som lösning på akuta personalproblem.”
Det finns alltså ingenting som heter timeout i riksdagens reglemente. Det är hittepå, på ren och skär svenska. Däremot finns det någonting som heter paus. Den riksdagsledamot som tar en paus, begär ledigt för under en månad eller tjänstledighet för längre tid, kan också åka och meta, men inte på skattebetalarnas bekostnad.
Egentligen är det hela väldigt enkelt. Antingen jobbar man, fullgör sitt uppdrag i riksdagen, om inte så åker man på semester, eller gör någonting annat, för egna pengar. Precis som undersköterskan, butiksbiträdet, agronomen, statsvetaren, läkaren och alla andra får göra.
Det går att stapla invektiv på varandra i den här frågan. Men det tänker jag inte göra. Nöjer mig med att konstatera det självklara; att fenomenet och otyget att man kan strunta i att gå till riksdagsarbetet och samtidigt kvittera ut ett tämligen frikostigt arvode för att man gjort bort sig och stannar hemma måste upphöra.
Carl B Hamilton igen: ”Varför är talmannen så flat och låter detta missbruk fortsätta? Varför jagar inte media dessa lata syndare med blåslampa? Konstitutionsutskottet (KU) har inte hörts av i saken trots att det är ett uppenbart missbruk av ledamotskapets rättighet till arvode och ignorerande av dess rimliga krav på skyldighet att tjänstgöra.”
Kloka tankar, börja därför med en granskning av ofoget i KU och gå sedan vidare.