Det är nu två år sedan Folkpartiet bytte namn till Liberalerna. Namnbytet skulle signalera en omstart, politiken skulle förnyas, lovade partisekreteraren Maria Arnholm.
Liberalernas landsmöte är över.
Jo, Liberalerna är på väg – men vart?
Partiledaren: Jan Björklund valdes om för sjätte gången. Så länge det inte finns någon självklar utmanare sitter han någorlunda säkert trots att opinionssiffrorna inte är särskilt bra. Birgitta Ohlsson, den enda utmanaren, har många vänner, men också ovänner i partiet.
Partiledarens tal: Sedan Ulf Kristersson tog över Moderaterna har debattklimatet blivit mer resonerande och mindre agitatoriskt. Jan Björklund har hängt på och ”tagget ner”. Talet som sådant var av den sorten som en partiledare för Liberalerna förväntas hålla.
Opinionssiffrorna: Jan Björklund menar att de interna konflikterna och stridigheterna, bland annat kring den hårdare linjen i migrations- och integrationspolitiken, skrämt bort många väljare. Men Liberalerna har också haft svårt att nå ut med sitt budskap i skuggan av Moderaterna och Centerpartiet.
En liberal fråga: Det var den dåvarande socialministern Bengt Westerberg (FP) som 1994 drev igenom LSS-lagstiftningen. Liberalerna har genom åren tagit strid för personer med funktionsnedsättningar. Intresset från gemene man har varit svalt, men L har sett det som en frihetsfråga och tagit strid mot inskränkningar.
En annan liberal fråga: Köerna till den kroppsliga sjukvården är långa, till den själsliga är de ännu längre. Liberalerna är det enda partiet som på allvar tycks bry sig om de psykiskt sjuka. Bland annat har man drivit frågan om psykiatriambulanser och att ge människor större inflytande över sin egen vård.
Det är den här typen av socialliberala hjärtefrågor jag gärna ser att Liberalerna driver bredvid bland annat skola och integration.
Alliansens framtid: De fyra borgerliga partierna måste ge väljarna ett klart besked i regeringsfrågan. Kan de tänka sig att bilda regering i en situation där man riskerar att bli beroende av Sverigedemokraterna. Liberalerna och Centerpartiet säger nej. Det måste bli Alliansens besked.
Integrationen: Det tycks som om Liberalerna vill återerövra integrationsfrågan. ”Vi har varit för flata”, konstaterade partiledare Björklund. Men balansgången är knepig. Liberalerna måste tala klartext i frågan, samtidigt som man måste hålla Sverigedemokraterna på behörigt avstånd.
Skolan: Trots att skolpolitiken enligt väljarna är en av de allra viktigaste frågorna lyckades Jan Björklund aldrig lyfta partiet under tiden som skolminister. Det sedvanliga talet om ”hårdare och tuffare tag i den svenska flumskolan” äger sin förvisso riktighet, men kan samtidigt snart hänföras till avdelningen nostalgiska fraser.
Med tio månader kvar till valet är det dags för Liberalerna att på allvar börja profilera sig.
Tanken är att man ska gå till val på att lösa Sveriges utmaningar när det gäller skola och integration.
Men det gör man inte med förbud; mot religiösa friskolor, mot att bära slöja i lågstadiet och förbud mot burka och niqab på offentliga arbetsplatser. Den typen av plakatpolitik gör Liberalerna klokt i att undvika. Den sköter Socialdemokraterna alldeles förträffligt.
Eller som Europaparlamentarikern Cecilia Wikström formulerade det hela: ”Det är ointressant vad flickor har på huvudet, det är mer intressant vad de har inuti.”