Någon klok person har sagt att politik är 90 procent retorik och rackarspel och 10 procent agerande.
Sällan eller aldrig har tonläget varit så högt uppskruvat som i frågan om vinster i välfärden. Nu när regeringen och Vänsterpartiet är överens om ett vinsttak vill båda sidor få det att låta som om det kommer att få stora konsekvenser för den svenska välfärden. Men det kommer det inte att få.
Förslaget saknar nämligen riksdagsmajoritet.
Therese Guovelin, förste vice ordförande i LO, behöver inte välkomna förslaget. Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna, behöver inte oroa sig för att ”väsentliga delar av välfärden” kommer att gå under. Liberalernas partiledare Jan Björklund behöver inte befara att föräldrars och äldres valfrihet kommer att minska.
Bara för att ta några exempel.
Förslaget saknar nämligen riksdagsmajoritet.
Man ska vara försiktig med stororden, för att använda sig av Torgny Lindgrens vokabulär. Men bortom alla överord i den här infekterade debatten finns klarsynthet.
Peter Danielsson är förste vice ordförande i Moderaternas partistyrelse. Så här säger han till TT: ”Man lägger fram förslag som man vet inte kommer att vinna gehör i riksdagen. Det kan jag inte tolka på annat sätt än att man vill göra det till en valfråga, förenkla välfärdens problem och få det till en fråga om vinster eller inte vinster. Men det är att förminska de riktiga problemen.”
I ett ställningskrig mellan LO och de rödgröna partierna på ena sidan och Svenskt Näringsliv och de borgerliga på den andra försvinner nyanserna i debatten.
Jo, det finns nackdelar: skolkonkurser, betygsinflation samt skolor och vårdcentraler som försöker plocka ut de mest lönsamma eleverna/patienterna.
Men det finns också fördelar: valfrihet inom skolan, vården och omsorgen efterfrågas av väljarna, och privata aktörer är en förutsättning för en fungerande valfrihet. Sund konkurrens är bra för alla verksamheter.
Då ska vi inte tala om svårigheterna med att rekrytera lärare och sjuksköterskor, varför inte tillräckligt många elever går ut grundskolan med fullständiga betyg och varför det på vissa håll finns kvalitetsproblem inom äldreomsorgen.
Tyvärr har diskussionen om vem som ska göra vad blivit viktigare än hur det görs och vilka konsekvenser det får.
Statsminister Stefan Löfven (S) har haft tre år på sig att göra upp över blockgränsen. Om han inte velat, eller inte kunnat nå en uppgörelse med de borgerliga partierna låter jag vara osagt. Men resultatet är detsamma. Regeringen gör en rejäl vänstersväng och lägger fram ett förslag – som bygger på välfärdsutredningen som utredaren Ilmar Reepalu presenterade i fjol – som saknar riksdagsmajoritet och kommer att röstas ner av Alliansen och Sverigedemokraterna.
Förslaget om ett vinsttak kommer därmed åter att bli en valfråga. Där hoppas naturligtvis både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att de har en fråga där de kan få stöd av de flesta väljarna, att de ska prioritera vinstfrågan framför valfriheten. Så blir det inte.
Förslaget saknar riksdagsmajoritet och kommer att röstas ner. Ändå har det och Reepalus välfärdsutredning skapat en hel del oro. Det är olyckligt. Den svenska välfärden förtjänar både valfrihet och breda överenskommelser samt långsiktiga spelregler framför konfrontation, ett högt röstläge och politiskt tjuv- och rackarspel.
Lika lite som den behöver offentliga monopol och ett likriktat utbud.