En rubrik som fastnar när jag läser en av de större morgontidningarna lyder: ”Viktigast för skolresultat: Familjebakgrunden”. Det sociala arvets betydelse lever vidare, trots att Sveriges kommuner på senare år har ökat resurserna rejält till skolan. I genomsnitt satsas det 31 procent mer per skolelev i dag, jämfört med år 2000 ( Dagens Nyheter, 2013-03-26).
Den kanske mest intressanta slutsatsen som presenterades i gårdagens DN (se ovan) är att ökade resurser – i länder med ett utvecklat skolsystem – inte tycks spela roll för skolresultaten. Även annat behövs, och ett återkommande svar på vad är motverkad segregation.
De barn som inte klarar sig i skolan har oftare lågutbildade föräldrar och bor i kommuner med hög arbetslöshet. Det är framför allt pojkar från studieovana hem eller pojkar med invandrade föräldrar som har svårt att nå kunskapsmålen. Skolverkets vd Anna Ekström har tidigare ringat in det fria skolvalet som en förklaring till ökad skolsegregation, och hon är långt från ensam.
Bo Malmberg, professor vid Stockholms universitet, som har undersökt föräldrars motiv när de väljer skola åt sina barn, påpekade nyligen: ”De som framför allt använder skolvalet är medelklassgrupperna. Och man gör det ofta för att välja bort skolor som har en blandad social och etnisk sammansättning” (Sveriges Radio, 2013-02-27). Kvar i skolorna som väljs bort blir barnen vars föräldrar inte är lika engagerade i barnens skolgång. En del föräldrar går inte ens på föräldramöten.
Från borgerligt håll finns en idé om att föräldrar alltid vet bäst, och ska få avgöra var och hur deras barn ska gå i skola, om barnen alls ska gå i skola. Bland de värre exemplen är just idén om hemskolning, som exempelvis tidskriften Neos chefredaktör Paulina Neuding försvarar. Skolplikten ifrågasattes även i Centerpartiets ursprungliga förslag till idéprogram.
I ideologiska teorier om valfrihet är det lätt att glömma realiteten. Handen på hjärtat: Hur mycket till valfrihet har barnen som hindras en allsidig skolgång?
Social rörlighet är a och o för ett samhälle där människor får en chans att välja vägar i livet. Socialliberalism kan aldrig enbart handla om ordning och reda, även om det förstås är bra med studiero i klassrummen. Eller om skattelättnader för privat läxhjälp, för den delen. Valfrihet är i grunden bra men det behövs en mer nyanserad debatt.
Vänstern har alltid velat jämna ut inkomster och ser det som vägen till ett gott samhälle. Liberaler har velat utjämna livschanser: se till att barn åtminstone ges möjlighet att bli fria från det sociala arvet. Vikten av en fungerande och likvärdig skola kan inte nog betonas.