Det var sista dagen med gänget.
Sista sammanträdet med ”gamla” kommunfullmäktige i Skellefteå.
Ordväxlingen var stundtals grälsjuk och hätsk. Som mest när Andreas Löwenhööks (M) interpellation om Engelska skolan i Skellefteå dryftades. Löwenhöök undrade om en kraftig vinstbegränsning kommer att underlätta etableringen av nya skolor och om kommunalrådet Lorents Burman (S) vill att Engelska skolan ska stoppas.
Det utvecklades till en allmänpolitisk debatt om vinster i välfärden. Men för det första är det en fråga som Skellefteå kommun inte äger och som för det andra redan är avgjord i riksdagen.
Men det hindrade inte Lorents Burman och kompani från att i olika tonarter ställa sig bakom slutsatserna i det som måste vara en av de mest kritiserade utredningarna genom tiderna, Ilmar Reepalus om vinsttak i välfärden.
Problemet med utredningens slutsatser är inte vinsttaket i sig, utan hur det är utformat. Det handlar nämligen om ett tak för vinsten i förhållande till företagens operativa kapital. Eftersom få välfärdsföretag äger fastigheter, maskiner och varulager är deras operativa kapital mycket litet. I praktiken innebär det att ett vinsttak i relation till det operativa kapitalet blir ett vinstförbud.
Det här är Lorents Burman mycket väl medveten om. Ändå envisades han i debatten att tala om ett vinsttak på sju procent. Vilket är att ”glida på sanningen” utifrån politiskt ideologiskt perspektiv, helt enkelt att försöka vilseleda de som lyssnade. Inte ens när Johan Söderberg (M) påpekade detta ändrade kommunalrådet, och många röda politiker med honom, sin formulering.
För inte så många år sedan envisades många socialdemokrater i Skellefteå med att prata om privatskolor när det handlade om friskolor.
Ett vinsttak är en sak, ett vinsttak i förhållande till det operativa kapitalet någonting helt annat.
En privatskola är en sak, det finns det inte många i Sverige, en friskola någonting helt annat.
Det borde faktiskt inte vara alltför svårt att hålla reda på och skilja på.
Att man använder rätt vokabulär, och låter bli att ”glida på sanningen”, är två grundläggande förutsättningar för att debatten i kommunfullmäktige ska hålla god kvalitet.
Anser då Lorents Burman att en ”kraftig vinstbegränsning kommer att underlätta etableringen av nya skolor”, som Löwenhöök formulerade det. Det blev ett svävande svar om vinster på kommunala skattemedel, vinsttak på sju procent och att använda vinsterna i verksamheten. Summa summarum: Det vet vi inte, det kan vi inte veta.
Däremot var Lorents Burman tydlig när det gällde Engelska skolans etablering i Skellefteå. Saxat ur hans interpellationssvar: ”Det har funnits önskemål från näringslivet och universiteten om internationella skolor under en längre tid”. I debatten byggde han på med att Engelska skolan har en efterfrågad kompetens som kommunen inte besitter.
Vilket bara kan tolkas på ett sätt: Välkommen.
Och det är ju bra.
Och som tur är var det tillräckligt många av riksdagens ledamöter som insåg konsekvenserna av utredaren Ilmar Reepalus förslag och röstade ner det. Att förena dagens valfrihet i välfärden med Reepaluutredningens förslag är i praktiken omöjligt.
Hade Reepalu, och många socialdemokrater med honom, fått som de velat hade Lorents Burman haft mycket svårare att välkomna skolkompetens som kommunen saknar till Skellefteå.