Har vi inte nått längre än så här?
Besökte nyligen ett av Skellefteås politiska partier. De hade bjudit in mig för att prata tidning och politik. Samtalet gled så småningom in på vem som ska ta över efter Jan Björklund som partiledare för Liberalerna. Nämnde några namn: Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag, Christer Nylander och Lotta Edholm, oppositionsborgarråd i Stockholm, och kanske någon till.
När jag avslutat min lilla odyssé över tänkbara och otänkbara partiledarämnen, utan att någon klockren kronprinsessa eller kronprins dykt upp, fick jag frågan: Tror du att Liberalerna tänker jämställt, att det är en kvinnlig partiledare som de är ute efter.
Det är inte ofta jag blir ställd i politiska sammanhang, men den här gången blev jag det. Hjärnan arbetade för högtryck i ett par sekunder. Sedan blev svaret:
– Jag vet inte, det är svårt att svara på. Jag vet inte hur Liberalerna tänker. Jag har aldrig tänkt i de banorna.
Har vi inte nått längre än så här?
Vi skriver fredagen den 8 mars, internationella kvinnodagen. Vi lever i Sverige, i ett av världens mest jämställda länder. Ändå behövs det högtravande jämställdhetsmål och politisk klåfingrighet för att vi ska inse det självklara: Män och kvinnor är olika, vi har inte samma medfödda förutsättningar, men vi ska ha precis samma rättigheter och skyldigheter.
De internationella kvinnodagarna har passerat i revy. Det har de gjort sedan 1910. Internationella kvinnodagen instiftades för övrigt av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Parollen löd: ”Rösträtt för kvinnor ska ena vår styrka i kampen för socialism”.
Det socialistiska budskapet har tack och lov tonats ner. Kvinnodagens politiska innehåll är nuförtiden fokuserat på kvinnors kamp för lika rättigheter och på den ojämställdhet som råder i samhället. Politiska partier brukar dagen till ära presentera något halvradikalt förslag. Kvinnodagen passerar ungefär likadant år efter år.
Frågan som vi måste ställa oss är: Hur viktig är kvinnodagen för jämställdheten?
Jo, den är viktig, men bara om den gör att vi tänker och agerar jämställt under årets övriga dagar. Det är väl i ärlighetens namn lite si och så med den saken. Det finns fortfarande många viktiga kvinnofrågor att arbeta med. En är att underlätta invandrarkvinnors situation. Det behövs också insatser för i än högre grad uppmärksamma våld mot kvinnor och hjälpa människohandelns offer.
Men det går trögt i både stort och smått. För att få en chans att skriva en av mina önskeledare – att Internationella kvinnodagen har spelat ut sig roll, åtminstone i Sverige – hade jag behövt bli världens äldsta man. Någon har räknat ut att med nuvarande takt på jämställdhetsarbetet kommer det att dröja till 2205 innan Sverige kan – observera kan – vara jämställt.
Att tänka på jämställdhet en dag om året räcker naturligtvis inte. Bäst hade varit att avskaffa både mansdagar och kvinnodagar, och alla andra dagar som berättar att vi lever i ett samhälle som inte är jämställt, och i stället arbeta för att 365 dagar om året ska vara för både kvinnor och män.
Svårare än så behöver det inte vara.
Men uppenbarligen är det alldeles för svårt.
Ur det perspektivet är den inledande frågan berättigad: Har vi inte nått längre än så här?