Ibland är det inte lätt att veta vad som är vad och vad som inte är det.
Det är svårt att tolka förra veckans utspel av civilminister Ardalan Shekarabi (S) om ett svenskt tiggeriförbud. Antingen handlar det om en av partiledningen sanktionerad försöksballong, om inte så handlar det om en frifräsande civilminister eller precis vad han säger: att ta del av erfarenheter från andra länder och att inte utesluta någonting.
Erfarenheten från Danmark, upplysningsvis, som sedan länge haft en paragraf i straffeloven som förbjuder tiggeri, är att tiggarna är kvar. Liknande signaler hörs från Storbritannien och Frankrike. Tiggeriförbud har visat sig vara både svårt att upprätthålla, dyrt och ineffektivt.
Så varför vill då Socialdemokraterna spela på Sverigedemokraternas planhalva?
Svaret stavas folkhemmet. Tiggare stör den socialdemokratiska självbilden av det svenska inkluderande välfärdssamhället. Och även om rumänska och bulgariska tiggare inte omfattas av det svenska skyddsnätet så blir de en symbolbild för ett oönskat samhälle, på väg att glida isär.
Samtidigt finns det många goda skäl att försöka stoppa tiggeriet. Det främsta är att tiggandet som sådant är både ovärdigt och förnedrande.
Lägg därtill att tiggare, inte minst funktionshindrade, riskerar att bli utnyttjade, prostitution och människohandel, olagliga husvagnsläger med oacceptabel sanitär standard, barn som tigger när de borde gå i skolan, tiggare som blir fysiskt närgångna och så vidare.
Men för allt det där finns det lagar som reglerar.
Bättre använda dagens lagar än att instifta nya som har visat sig vara uddlösa.
I teorin går det bra att förbjuda tiggeriet, men i praktiken är det omöjligt.
Huvudfrågan: Vad är tiggeri?
Är gatumusikanten med sin öppna instrumentlåda en tiggare? Är soldaten från Frälsningsarmén med sin insamlingsbössa det? Hur är det med tjejen eller killen som tappat börsen och ber om lite pengar till bussen hem? Eller alla levande statyer man möter i storstäderna? Hur är det med telefoninsamlingen till forskning?
Ska förbudet bara gälla utländska medborgare, eller människor från vissa noga utvalda länder?
Gränsdragningarna är oerhört svåra att göra.
Det går heller inte att blunda för att människor som måste tigga för sin överlevnad inte går upp i rök med förbud, med några nya paragrafer i en lagbok. Folk gör fortfarande inbrott – trots att det är olagligt. Det enda som händer är att de får ännu svårare att klara sitt uppehälle.
Civilminister Ardalan Shekarabi, den förre S-statsministern Göran Persson, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och alla andra S-politiker som stödjer hans utspel borde inse att det är både osolidariskt och moraliskt förkastligt att förbjuda någon att be om hjälp – oavsett om det gäller person eller organisation.
Att Moderaterna sedan vill gå armkrok med socialdemokrater och sverigedemokrater i den här frågan förvånar föga.
Låt oss en gång för alla slå fast: Tiggeri är ovärdigt och hör inte hemma i det svenska samhället. Men ett tiggeriförbud är fel metod.
I takt med att svenskarnas vilja att ge har avtagit har tiggarna också blivit färre. Men för att långsiktigt lösa problemet behövs ett utvidgat svenskt samarbete med Rumänien och Bulgarien för att förbättra romernas situation i deras hemländer. Svårt, ja, hittills har det bevisligen inte fungerat eftersom tiggarna fortfarande kommer hit. Men det är den enda möjliga vägen om problemet en gång för alla ska kunna lösas.