Foto: TT bild.
När dessa rader skrivs är det bara några timmar kvar till avspark. Värdlandet Brasilien ska möta Kroatien. Fotbollsfesten kan börja.
Men det är en fotbollsfest som kantats av demonstrationer, strejker, protester.
Det var tänkt att fotbolls-VM, och de olympiska sommarspel som ska hållas i Rio de Janeiro om två år, skulle visa upp en ljus bild av Brasilien, ett land med en tro på framtiden; ett land med både ekonomiska muskler och organisatorisk förmåga att arrangera jätteevenemang som fotbolls-VM och OS. Den bilden har dock förmörkats av brister, svagheter och direkta misslyckanden. Framgångsfasaden har krackelerat och stödet för president Dilma Rousseff har dalat betänkligt.
Det är inte så länge sedan som över 60 procent av brasilianarna stödde henne, i dag är det mindre än 40, och till hösten är det presidentval. Pengar som hade kunnat gå till satsningar på kollektivtrafiken, infrastrukturen, offentlig service och förbättrat socialt skyddsnät har i stället gått till nya arenor, som man bara hjälpligt lyckats få klara i tid och som man dessutom saknar användningsområden för efter fotbolls-VM. Missnöjet pyr i ett land där den ekonomiska utvecklingen under senare år inneburit många besvikelser.
Det som händer (och har hänt) i Brasilien är illa, mycket illa, men det är långtifrån någon isolerad företeelse. Idrott och politik har kommit på kollisionskurs med varandra vid många stora internationella mästerskap den senaste tiden. Ryssland fick vinter-OS, ett land där det står mycket illa till med demokratin. Vitryssland fick ishockey-VM, ett land som brukar beskrivas som Europas sista diktatur, kanske lite felaktigt, Lukasjenko har i viss mån sällskap av Azerbajdzjans president och diktator Ilham Alijev. Om åtta år ska fotbolls-VM avgöras i Qatar, ett land som, enligt Sunday Times, vann omröstningen tack vare mutor på sammanlagt tiotals miljoner kronor. Listan kan göras längre, mycket längre.
Det är många höga herrar inom den internationella idrottsrörelsen som tycks ha gått vilse, som glömt bort att idrott i första hand är idrott, en tävlan. Med deras goda minne har de stora internationella idrottsevenemangen allt mer kommit att bli ett skyltfönster utåt världen för länder med en, alltför ofta, tveksam politisk agenda. I en värld där idrotten beskrivs som en symbol för globalisering och fair play på alla nivåer.
Om Brasilien vinner VM lär Dilma Rousseffs utsikter att bli omvald öka avsevärt, ett tidigt, fiaskoartat uttåg hade förmodligen grusat dem. I ett fotbollstokigt land som Brasilien kan mycket väl ett landslag avgöra ett presidentval.