Svenskarna blir generelltsett rikare, och invånare i Skellefteå kommun har följt den trenden. Statistiska centralbyråns nya siffror visar att den rikaste tiondelen av befolkningen ökade inkomsterna med 55 procent mellan 1999 och 2011. Jämför vi sedan med den tiondel som har lägst ekonomisk standard var inkomstökningen 21 procent. Man kan välja att se det här på två sätt: roas över att de fattiga fått det bättre, eller oroas över att klyftorna har ökat.
I Sverige låter det ibland på makthavare som att det vore politiskt självmord att stå för ökade inkomstskillnader. Statsminister Fredrik Reinfeldt sa, när han i veckan fick kritik för de ökade skillnaderna, att en stor andel av de växande klyftorna kom under Göran Perssons år vid makten.
Visserligen stämmer det, men det är synd att regeringen inte tydligare står upp för politiken den bedriver. Persson har inte haft makten sedan 2006. Det går att förklara varför vi generellt sett har blivit så mycket rikare under 00-talet, men att även skillnaderna ökat. Och det går faktiskt att ”erkänna” att det är i sin ordning.
I den bästa av världarskulle reallönerna öka, fattigdom och arbetslöshet inte existera och samhällsklyftorna vara små. Men även om man inte kan få allting drar de politiska alternativen åt olika håll: vänstern vill att alla har ungefär samma inkomst, högern ser inte inkomstskillnader som det stora problemet. Vänstern prioriterar lika utfall, liberaler borde prioritera lika förutsättningar.
Varför inte ta avstamp där, i stället för att dra in den tidigare S-ledaren Göran Persson i diskussionen? Allianspolitiker borde förklara varför rika inte är problemet, utan det är att det finns arbetslöshet och fattigdom. Bland de fattigaste, som lever under socialbidragsnormen, märks unga, ensamstående föräldrar och utlandsfödda. Den hårt reglerade arbetsmarknaden underlättar inte direkt för dessa ”outsiders”. Den partipolitiska kritiken mot lagen om anställningsskydd är lam. Förslagen om fördelningspolitiska reformer för att nå dessa grupper få.
Varför talar så få om vikten av lika förutsättningar? Klassbakgrund följer med i skolryggsäcken från tidig ålder. Vårdnadsbidrag, alltför slapp kontroll på friskolor och utökade möjligheter till rut-avdrag för läxhjälp signalerar att regeringen inte ser minskade förutsättningar för vissa, och ökade förutsättningar för anda, som ett större problem.
Då blir det svårt att argumentera för att inkomstskillnader kan vara bra eller rent av rättvisa.