Är julgranar viktigare än elevernas lärande?
Nej, självklart inte.
Så skulle en förkrossande majoritet av Sveriges (och jordens) befolkning svara, många hade nog också uppfattat frågan som insinuant, som försåtligt antydande.
Oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) ställde frågan till kommunalrådet Lorents Burman (S), som också besvarade den med ett nej. Det blev startskottet för en lika intressant som motsägelsefull fullmäktigedebatt.
Kort bakgrund: Tekniska nämnden behövde spara och beslutade att endast torget i Skellefteå skulle få en kommunal julgran. Många blev (med rätta) upprörda. Men när det började lacka mot jul fanns det helt plötsligt pengar. Detta faktum ställde Löwenhöök – i en interpellation om budgetprinciper – mot barn- och grundskolenämndens prognostiserade underskott.
Där lämnar vi julgranarna kontra elevernas lärande och tar sikte på debattens kärna: politikens form och innehåll och hur makten utövas.
Rätt eller fel agerat må vara osagt, men Lorents Burman ”körde över” både kommunstyrelse och kommunfullmäktige när han lovade pengar till tekniska nämnden så att julgranarna skulle kunna lysa även i ytterområdena. Som kommunalråd kan man alltid ge stöd, ett löfte när man har politisk majoritet för detta, menade han.
Det var som att kastas tillbaka i tiden. Till den tid då Skellefteås socialdemokrater styrde kommunen med järnhand och härskartekniker. Utifrån den fart och det tonläge som debatten tog var det många av den borgerliga oppositionens politiker som upplevde samma sak.
Burman har fullomligt rätt i en sak, och det är att hans agerande har politiskt stöd, Skellefteås väljare har gett Socialdemokraterna egen majoritet och att någon S-politiker skulle rösta emot partiet är ungefär lika troligt som att det finns liv på Mars. Men med egen majoritet följer också ett eget ansvar, inte bara i vad som görs och vad som inte görs utan även hur det görs, hur makten utövas.
Den grundläggande demokratiska principen borde vara lika enkel som självklar: kommunala frågor ska beredas i de olika politiska partierna, bland medlemmarna, men avgöras först efter att samtliga partier fått full insyn i ärendet. Oavsett om något parti har egen majoritet eller inte.
Vad kan man då dra för slutsatser av interpellationen och den infekterade debatten i fullmäktige. Jo, att den borgerliga oppositionen upplevde att den socialdemokratiska maktfullkomligheten (även om ordet aldrig uttalandes) gjort comeback, annars hade Löwenhöök aldrig skrivit sin interpellation.
En annan slutsats är att en kommun där ett parti styrt så länge, inte sällan med egen majoritet, skulle må bra av att ha ett kommunalt ”konstitutionsutskott” (utöver revisorernas granskning) med uppgift att granska maktens tjänsteutövning. Ett kommunalt KU där alla fullmäktiges partier var representerade, där majoriteten hade majoritet, men oppositionen ordförandeposten och där utfrågningarna var offentliga.
Då skulle fullmäktige kunna ägna sig åt det som de primärt ska ägna sig åt, nämligen politiken och kommunens framtid.