Inte sedan Ola Ullstens kortlivade Folkpartiregering 1978–79 har Sverige haft en så svag regering som nu.
Att statsministern heter Stefan Löfven, att ministrarna är socialdemokratiska och miljöpartistiska och att regeringen helt utan strid får igenom sina budgetpropositioner hänger intimt samman med att de borgerliga partierna i och med Decemberöverenskommelsen (DÖ) i princip lämnat politisk walk over.
Det är i dag på dagen – den 14 september 2015 – ett år sedan väljarna röstade fram den riksdag som förmodligen för alltid ritat om det politiska landskapet. Helt plötsligt hade Sverige inte längre två politiska block, utan tre. Den blockpolitik svaga regeringar, oavsett färg, kunnat luta sig tillbaka mot fanns inte längre. Irriterade sverigedemokrater bildade ett tredje politiskt block när de tvingades inse att nästan 13 procent i väljarstöd inte skulle räcka till för att få inflytande. Ett mycket ovisst nyval var snubblande nära.
Fanns det några alternativ till DÖ?
Om förhandlingsviljan bara hade varit större och Sveriges bästa fått gå före kortsiktigt politiskt taktiserande är svaret tveklöst ja. Sällan eller aldrig har förutsättningarna för djupa blocköverskridande samarbeten, kanske till och med en blocköverskridande regering, varit bättre.
Paradoxalt nog har det som partierna uppenbarligen inte öppet ville skylta med, att Sverige skulle regeras över blockgränserna i och med Decemberöverenskommelsen blivit verklighet. För det som i praktiken hänt är att allianspartierna blivit en del av regeringsunderlaget samtidigt som man avsagt sig allt reellt inflytande över den rödgröna politiken. Att Alliansen blivit stödtrupper till regeringens skattehöjningar – utan att få någonting i utbyte – var nog inte vad borgerliga väljare längtade efter när de för ett år sedan stod där vid valurnorna. Ur den aspekten är kritiken mot DÖ inte bara förståelig, den är fullt logisk.
Om inget av de borgerliga partierna gör uppror – ett parti som börjar ägna sig åt oppositionspolitik på riktigt lär knappast förlora på det – får Sverige dras med DÖ till och med valet 2022. Det är en överenskommelse med en rad fundamentala svagheter. Den största är gentemot de väljare som varken vill se rött eller grönt i regeringsställning. De lär ha svårt att förstå varför ett oppositionsparti inte bättre utnyttjar sina röster i riksdagen när det gäller statens inkomster och utgifter.
Att försöka förhandla fram blocköverskridande överenskommelser kring järnvägarna, bostadsbyggandet, energin, skatterna och försvaret, och mycket annat, måste vara bättre än att lägga sig platt inför en svag minoritetsregerings nycker.