Den 25 mars fyller Romfördraget 60 år.
Överenskommelsen om att bilda en tullunion lade grunden för dagens EU. Och med den fick Europa ekonomisk tillväxt, tillit och fred, vilket är exceptionellt med tanke på att två världskrig slagit sönder det mesta och att ett kallt krig kluvit kontinenten.
Men vad är EU egentligen i dag?
Det är inte en stat, men inte heller ett mellanstatligt samarbete, utan någonting däremellan. Spänningen har ökat mellan viljan till nationell självständighet och lojalt samarbete mellan medlemsländerna. Det har inte minst blivit tydligt med eurokrisen, brexit och den prekära flyktingsituationen.
En grundpelare i EU är fri rörlighet – men med porösa yttre gränser fungerar det inte. Oenigheten om hur EU och dess medlemsstater ska hantera migration får fundamenten att gunga. Protesterna från Ungern och Polen mot flyktingmottagningen och britternas val att lämna unionen blixtbelyser detta.
Den informella tillitspakten i Europa håller på att krackelera. Förtroendet för politiker och tjänstemän har minskat och utgångspunkten att samarbetspartners är lojala och sanningsenliga har fått sig en törn.
Tillit är något fint och bräckligt. Den kan börja erodera redan när man behöver få den bekräftad. Nationalekonomen Andreas Bergh ställer frågan om tilliten i Europa hotas av ökad migration i den nyutkomna boken ”Tilliten i EU – vid ett vägskäl” (Santérus förlag).
Han finner stöd i forskningen för att över hälften av invånarna i de nordiska länderna litar på människor i allmänhet medan bara omkring 15 procent gör det i Ungern och Polen. Tilliten till andra människor verkar grundläggas i unga år och vara robust både på det individuella och nationella planet.
Bergh påpekar att dagens kriser – och hur EU löser dem – kan komma att påverka yngre generationers tillit till EU. Det kan bli mycket svårt att reparera vid en senare tidpunkt, varför det är angeläget att EU stärker rättsstaten och motverkar ekonomisk och social ojämlikhet.
I samma bok skriver statsvetaren Göran von Sydow att asymmetrin mellan makt- och ansvarsutövning i EU måste lösas för att höja tilliten. Ska EU vara ett mellanstatligt projekt där medborgarna kan förvänta sig att varje (välfärds)stat ska lösa problem, eller ska EU bli en federal stat med enhetliga lösningar?
Oavsett vad behöver väljarna få klarhet i på vilken nivå besluten fattas och att det där går att utkräva ansvar av de folkvalda.
I en tid där missnöjet och populismen växer är det även lätt att se att lyhördheten mot hemmaopinionen trumfar över lojaliteten för det gemensamma bästa i Europa. Detta undergräver också tilliten till att andra kommer att prioritera EU framför nationen i framtiden.
Att tro gott om varandra är inte bara en fin egenskap. Tillit är värdeskapande, och i själva verket fundamental för harmoni och lycka. Det gäller både på det mellanmänskliga planet och mellan länder.
Ensam är inte stark. Måtte Europasamarbetet förbli starkt.
Sofia Nerbrand
