Det blev en dag bland andra dagar, en i mängden, en av 365.
Tisdagen den 20 oktober 2015 blev ingen minnesvärd dag. Att det var FN:s statistikdag var det nog inte många som noterade, förutom statistikerna.
Med statistik kan som bekant allt möjligt visas, siffror har en förmåga att skapa en vackrare värld, eller i varje fall en som är mer uthärdlig.
Siffror kan vara bra att ha. De har förmågan att förvandla gissningar till fakta.
Men siffror kan också vara svekfulla. De avidentifierar människor, förvandlar dem till en grå, homogen massa.
Att myndigheter talar i siffror må vara sin sak. Det måste de göra ibland. Men att så många av oss andra också gör det: i sociala medier, i tidningarnas diskussionsforum … Vi talar om 190 000 asylsökande, avidentifierade, när vi borde prata om Amir, Hawa, Yusuf, Shamun och alla de andra.
Egentligen skulle min lördagsledare handla om just det, om hur siffror och statistik har en förmåga att anonymisera människor. Men vansinnesdådet på Kronans skola i Trollhättan förändrade förutsättningarna.
Finns det några kopplingar? Den som söker kan säkerligen hitta ett antal indirekta sådana. Anonyma skribenter riktar sitt hat mot människor som sedan länge blivit avidentifierade, en siffra i statistiken över asylsökande, arbetslösa eller något annat.
Den senaste tiden har den rasistiska aktivismen accelererat. Flyktingboenden har brunnit och nu senast ett attentat mot en skola med bakomliggande rasistiska motiv. Det är i varje fall polisen övertygad om (Svenska Dagbladet 23/10 2105). Sannolikheten att den senaste tidens händelser är ett angrepp på det öppna och toleranta Sverige, på den generösa migrationspolitiken, är stor.
Frågan som vi alla borde ställa oss är: Hur djup är den rasistiska kulturen?
När svenska flyktingförläggningar brann under kriget på Balkan släcktes både de bildliga och bokstavliga bränderna. Nu brinner flyktingförläggningarna igen. Skillnaden är att sociala medier fungerar som tändvätska, dagens bränder, oavsett vilka de är och hur de ser ut, är därmed också svårare att släcka. Ändå är det precis vad som måste göras. Sverige får inte ge efter för rädslan för nya attentat.
Det är sorgens och bestörtningens dagar. Vi kan börja med att skänka vackra tankar till de avlidna, de skadade och deras anhöriga, till personal, elever och lärare på skolan.
Sedan kan vi börja fundera på vilket samhälle vi egentligen vill ha. Vill vi ha ett där barn mördas på grund av hudfärg – och gärningsmannen hyllas i sociala medier – eller vill vi ha ett som bygger på helt andra värderingar.
Efter vansinnesdådet i Trollhättan borde vi alla ställa oss den frågan.