FOTO: KIN CHEUNG/AP PHOTO/SCANPIX
Att storebror ser oss är ingen nyhet. Övervakningskameror, mobiltelefoner, betal- och kreditkort, vägtullar, vi lämnar spår efter oss hela tiden, utan att vara riktigt medvetna om det, eller ens reflektera över det. Men en storebror som ser mycket vill se mer, mycket mer. Så när it-teknikern Edward Snowden avslöjade att det amerikanska underrättelseorganet NSA ägnar sig åt massavlyssning av datatrafik och telefonsamtal var det inte avlyssningen som sådan som skrämde, utan storleken på densamma. I sju års tid har NSA samlat information i en gigantisk databas.
Men det är inte bara USA som leker storebror. Det brittiska spionorganet GCHQ har ägnat sig åt att tanka ner den internationella telefon- och internettrafiken i fiberoptiska nätverk: telefonsamtal har spelats in, e-post har dokumenterats och kontakter med Facebook registrerats tillsammans med uppgifter om vilka hemsidor som internetanvändare besökt. Här i Sverige håller FRA koll på den kommunikation som korsar landets gränser, avlyssningen är inskränkt till sådan. Men eftersom många servrar ligger i utlandet saknar det egentligen praktisk betydelse, det är ändå en betydande del av kommunikationen som FRA får hålla koll på. Sedan byter FRA information med NSA och andra underrättelseorgan.
Målet för underrättelseorganisationer världen över är naturligtvis inte att ha stenkoll på helt vanliga Medelsvenssons, kartlägga och kontrollera deras liv i in i minsta detalj. Målet är betydligt ädlare än så, att försöka förhindra nya terrorattentat och bekämpa grov brottslighet. Både USA och Storbritannien försvarar verksamheten, säger sig ha varit framgångsrika. Så är det kanske – och då får väl också delvis ändamålet helga medlen. Hur framgångsrikt svenska FRA är, är däremot höljt i dunkel, deras verksamhet är väl ungefär så hemlig som en svensk verksamhet kan bli.
Att förhindra terrorattacker och försvåra för grov kriminalitet är naturligtvis vällovliga mål. Men samtidigt är det som amerikanerna brukar säga: ”There’s no such thing as a free lunch” (= Det finns inga gratis luncher). Med andra ord har allting ett pris. Priset vi tvingas betala när spion- och underrättelseorgan samlar in uppgifter för att skydda landet är risken att den överskottsinformation som fås på köpet används på ett felaktigt sätt eller hamnar i fel händer. Så även om du inte har någonting att dölja, har du mycket att frukta.
Edward Snowdens avslöjande borde sätta fart på debatten. Men varken svenska politiker eller EU-politiker tycks vara speciellt intresserade, skyddet för den personliga integriteten står inte högt i kurs. FRA, Acta och EU:s datalagringsdirektiv ser till att även vi blir övervakade.