Likt en gräsbrand om våren flammade brodebatten upp igen.
I Sentrumbladet, en oberoende socialdemokratisk tidning gick redaktionsmedlemmarna Tomas Marklund och Per Lindbäck ut och blåste liv i brodebatten.
Det inte bara blåste, det började storma.
Och en storm kan vara bra att ha om man vill känna av hur brovindarna blåser för tillfället.
Liberalernas gruppledare Andreas Westerberg härsknade till, skickade iväg två skriftliga frågor till kommunfullmäktiges ordförande, nyss nämnde Marklund: ”Anser du att kommunfullmäktige fattat något bindande beslut angående centrumbron?” och ”Var går enligt dig gränsen för ditt ämbete som ordförande i kommunfullmäktige, det vill säga menar du att du som ordförande för kommunfullmäktige kan driva opinionsbildning från en oberoende position?”.
Stormen ökade i styrka, blev till en orkan.
Å ena sidan är det två berättigade och principiellt intressanta frågor. Å andra sidan känns det märkligt att de kommer från gruppledaren för ett parti som understundom lutar sig mot frasen ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det”.
Frågor som inte diskuteras riskerar att förvandlas till icke-frågor. Det hade varit förödande för demokratin att inte diskutera och debattera aktuella spörsmål. För vilken sida man än står på i brofrågan så lever den – i högaktlig välmåga.
Sedan kan man fundera ett tag på hur länge politiken ska ta hänsyn till folkets vilja i en rådgivande folkomröstning. Broförespråkaren Lorents Burman (S) anser att två–fyra år är rimligt, bromotståndaren Andreas Löwenhöök (M) fyra–åtta år.
1994 infördes möjligheten för kommuninvånare att ta initiativ till en folkomröstning via ett så kallat folkinitiativ. Tanken var att öka medborgarnas inflytande över och intresse för politiken. Tanken var god men det finns komplikationer. Stora, komplicerade frågor reduceras till ett ja eller ett nej, resultatet av en folkomröstning kan vara svårtolkat, omröstningar som formellt är rådgivande blir i praktiken beslutande.
Ingen politiker vill anklagas för att vara odemokratisk.
Det är inte lätt att handskas med direktdemokrati i en representativ sådan. Och vad man än anser i frågan har lokala folkomröstningar kommit för att stanna. Lotta Liedberg, handläggare på Sveriges kommuner och landsting, tror dessutom att de kommer att öka lavinartat i framtiden (Sveriges Radio 7/6 2013).
De kommunala folkomröstningarna har inneburit en möjlighet för folket att utmana politikerna och deras beslut. Den möjligheten behöver finnas kvar om den lokala politiken ska kunna frodas mellan valrörelserna. Det är under vilka former som behöver diskuteras.
Folkomröstningar bör vara ett komplement till den parlamentariska demokratin, inte gröpa ur den. Det är många hinder som ska övervinnas innan man är där.