Öppenhet är själva fundamentet i ett demokratiskt samhälle.
Det kan till exempel handla om möjligheten för journalister, och andra, att kunna granska den politiska makten, och sedan fritt få trycka och sprida information och uppfattningar, till exempel via böcker, tidningar eller flygblad. I varje fall så länge det inte bryter mot någon annan lag vars innehåll begränsar tryckfriheten.
I Sverige har sådant tagits för givet i 250 år. Den första tryckfrihetslagen antogs 1766 och var den första i världen som gjorde tryckfrihet till en rättighet. Dess främste tillskyndare var prästen och skriftställaren Anders Chydenius. Den nuvarande tryckfrihetsförordningen antogs 1949.
Ett år som detta, när tryckfrihetslagstiftningen firar 250-årsjubileum, stavas hoten mot ett öppet och demokratiskt svenskt samhälle hot och hat. Alla som torgför sina åsikter måste kalkylera med risken att bli offentligt kölhalad. Politiker och myndighetspersoner, journalister och opinionsbildare riskerar att ”föräras” med hatiska mejl och rena hot. Hatets och hotets droppar riskerar att successivt urholka stenen.
Att drygt 30 procent av Sveriges journalister har utsatts för hot (Brottsförebyggande rådet) är oacceptabelt. Lägg därtill att 37 procent av journalisterna undvikit bevakningsområden och arbetsuppgifter som en följd av hoten (Tidningsutgivarna) och vi har ett akut demokratiproblem.
Ändå så är svenska journalister lyckligt lottade. På många platser i världen är det farligt, bokstavligen livsfarligt, att skriva fritt. Enligt organisationen Reportrar utan gränser dödades förra året 110 journalister. Minst 67 av dessa mördades på grund av sin journalistiska gärning. Långt fler fängslas eller kidnappas, misshandlas, torteras. I Eritrea sitter den svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak i fängelse sedan över 14 år tillbaka.
Eller som journalisten Martin Schibby, redaktör för journalistnätverket Blank Spot Project, som själv satt fängslad i Etiopien för några år sedan, konstaterade i SR Studio Ett (10/3 2016): ”Det är fruktansvärt att den här jaktsäsongen på journalister fortgår och förvärras. /…/ Det krävs krafttag.”
Det som diskuterades var oberoende journalistik under attack med anledning av att Sveriges Radios Moskvakorrespondent Maria Persson Löfgren blev överfallen av maskerade män under en resa i den ryska delrepubliken Igusijen.
Vi kan prata om öppenhet, vi kan prata om demokrati, om den grundlagsskyddade yttrandefriheten och tryckfriheten. Men det är ord som ingenting är värda om det inte finns människor bakom som vågar ta strid för sina åsikter, trots att de vet att ”belöningen” kan komma i form av kränkningar, trakasserier, hot och våld.
Så även om vi tror att den 250-åriga tryckfriheten i Sverige är stabil måste vaksamheten för att försvara den ständigt hållas levande. Om vi inte gör det är vi alla förlorare.