FOTO: TT
Man kan undra vad Lubbe Nordström hade sagt om han sett hur det ser ut på många av landets skolor.
FOTO: TT
Man kan undra vad Lubbe Nordström hade sagt om han sett hur det ser ut på många av landets skolor.
Året är 1938. Författaren och journalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström ger sig ut på en resa genom Sverige – från Skåne till Norrbotten. Han berättar om vad han ser i en radioserie, skildrar problemen med trångboddhet och bristande hygien. Lubbe Nordström beskrev sina upplevelser så här, i det första programmet: ”Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige. Och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser”. (Källa: Projekt Runeberg)
På tal om klasser; man kan verkligen undra vad Lubbe Nordström hade sagt om han sett hur det ser ut på många av landets skolor i allmänhet, och på dess skoltoaletter i synnerhet. Redan på den tiden när jag själv gick i skolan, det var under 1970-talets första hälft, fanns det de som tyckte att det var kul att svina ner i största allmänhet och proppa så mycket toalettpapper i toastolen att det garanterat blev stopp och översvämning. Skulle inte tro att det blivit bättre med åren.
Under hösten har TV 4 drivit kampanj för bättre skoltoaletter, skildrat problemet ur olika vinklar och vrår; pratat med barnläkare som beskrivit de medicinska konsekvenserna av att hoppa över toabesöken, diskuterat saken med lokalvårdare. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin (själv lärare) vill att kommuner som satsar på bättre skolmiljö ska belönas med ett särskilt avdrag.
Men hur man än vrider och vänder på problemet, oavsett vilka experter man intervjuar, oberoende av vilka pr-knep som används (TV 4 valde att prata med statsminister Fredrik Reinfeldt (M) via en sjuårig kille från Stockholm), vilka populistiska utspel ledande politiker än kommer med så är det bara Sveriges kommuner som kan göra skolmiljön fräschare. Eleverna får den skola och den skolmiljö som kommunernas politiker vill ge dem. Svårare än så är det faktiskt inte.
Arbetsgivarorganisationen Almega har granskat nästan alla offentliga upphandlingar av städtjänster mellan 2009 och 2011. Det är en skrämmande slutsats som dras: nästan alla upphandlingar bortsåg från faktorer som hygien, kvalitet och arbetsmiljö, i princip allt fokus låg på prisbilden. Slutsatsen av det är inte speciellt svår att dra: skolorna får precis den städning som kommunerna betalat för, inte ett enda drag med en fuktig trasa utöver det. Det är alls inte konstigt att det ser ut som det gör. Billigast är väldigt sällan bäst.
Visst går det att kräva högre kompetens hos offentliga upphandlare, att kräva att hela systemet med offentliga upphandlingar förenklas, men vi måste också kräva att kommunernas politiker värderar elevernas arbetsmiljö högre – och naturligtvis att eleverna tar sin del av ansvaret.