FOTO: HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX
I den absurdistiska författaren Samuel Becketts klassiska teaterpjäs ”I väntan på Godot” sitter Vladimir och Estragon i vägkanten och väntar på en man vid namn Godot, som aldrig kommer. Mycket mer händer inte. Översatt till dagens politiska situation skulle man mycket väl kunna säga ”I väntan på vad då” – om ordvitsen tillåts.
Med ytterligare en Almedalsvecka i backspegeln kan man konstatera att partiledarna sa på ett ungefär vad de förväntades att säga, att idélösheten och bristen på nytänkande är frapperande. S-ledaren Stefan Löfven, som var sist ut bland de åtta partiledarna, avslutade till exempel med att berätta hur han vill ha Sverige, betydligt mindre om vad som krävs för att nå dit. Det kändes som om han, och många andra partiledare, blivit så rädda att tappa väljare på marginalen att de inte längre riktigt vågar sig på att försöka vinna nya.
Lika livschanser ur olika perspektiv. Det var det temat i Stefan Löfven tal. I första rummet stod utbildning och skola. Stärkt av förra veckans Sifo-mätning om att skolan är den allra viktigast valfrågan inför nästa års val gick han till attack mot regeringens skolpolitik och berättade att S vill satsa tre miljarder kronor på att utveckla skolan, bland annat genom att anställa 1 000 nya speciallärare/specialpedagoger, för att tidigt kunna sätta in hjälp när elever behöver stöd.
Visst, absolut, det låter ju jättebra, frågan är bara hur det ska gå till. Till de 1 000 nya speciallärarna/specialpedagogerna ska nämligen läggas 4 000 lärare i de lägre årsklasserna (ett annat förslag från S). Femtusen nya lärare samtidigt som SCB spår en brist på mer än 43 000 lärare om lite mer än fem år, 2020. Det är en ekvation som blir knepig att lösa, även om Löfven är optimistisk, han tror inte att lärarbrist behöver bli ett hinder. Han berättar vad han vill men inte hur.
Vad Stefan Löfven nogsamt undvek att beröra är hur besluten vid vårens socialdemokratiska kongress kan/kommer att påverka valfriheten inom vården, skolan och omsorgen. Tron på de storskaliga, enhetliga lösningarna på allehanda samhällsproblem är djupt, väldigt djupt rotad hos många S-väljare, inte minst här uppe i norr.
En annan fråga Löfvén valde att inte beröra är med vem eller vilka han vill regera. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har upprepade gånger krävt svar på den frågan, hittills har de uteblivit, även om Löfven lovat att svar i god tid före valet, vilket å andra sidan inte behöver betyda att han berättar med vilket eller vilka partier han kan tänka sig bilda regering i händelse av en röd valseger. Vladimir och Estragon sitter kvar vid vägkanten och väntar på Godot, samtidigt som Sveriges väljare tvingas sitta och vänta på, just det, vad då.