Birgitta Ohlsson har visat att Liberalerna kan traska en annan väg än i de andra Allianspartiernas fotspår. Foto: Bertil Ericson/TT
Någon jävla ordning ska det va’ i ett parti.
Året var 1969. Den dåvarande VPK-ledaren C-H Hermansson var trött på all splittring och alla internt bråk och tog till storsläggan vid en partikongress.
Orden var väl funna, och på intet sätt uppseendeväckande, som med tiden blivit bevingade, i ett parti som då såg upp till totalitära stater som Sovjetunionen och Östtyskland.
Är det någonting som liberaler inte gör så är det att se upp till totalitära stater.
Ändå finns det de som tycker att någon jävla ordning ska det va’ i ett parti. Bland andra Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm, och Tina Acketoft, vice ordförande i riksdagsgruppen, som på onsdagen krävde att riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson skulle lämna partistyrelsen efter att öppet ha kritiserat ledningen och partilinjen.
Kompromisslösningen efter nästan åtta timmars krismöte: Birgitta Ohlsson lämnar riksdagsgruppens styrelse (hon hävdar själv att hon begärt detta länge) men sitter kvar i partiledningen.
Det är alltid illa när det bråkas i partier, när politiska frifräsare läxas upp inför kameror och mikrofoner. Extra illa är det i ett parti som Liberalerna som gärna och ofta kritiserar andra partier när partipiskan viner och som gärna själva vill framstå som ett parti där det är högt i tak.
Men uppenbart är att takhöjden hos Liberalerna inte räckte till för att Birgitta Ohlsson offentligt skulle kunna ta avstånd från partiledaren Jan Björklunds uttalande om att Sverigedemokraterna ska bjudas in till politiska samtal och förslaget att stoppa religiösa friskolor. I somras valde hon dessutom att rösta mot den migrationspolitiska uppgörelse som partiet som sådant ställde sig bakom.
Det är illa när delar av partiledningen på det här sättet vill tysta partiets klarast lysande stjärna, ett av partiets få affischnamn.
Dagen efter det stora bråket är Liberalerna ett splittrat och sargat parti. Det behövdes inte mer för att de gamla falangstriderna mellan Jan Björklunds kravliberaler och Birgitta Ohlssons socialliberaler skulle blossa upp igen.
Under Björklunds ledning har partiet vandrat högerut. Snällt och lydigt har man fogat sig till Alliansens ”partilinje”. Liberalernas själ har i princip reducerats till två frågor: den svenska skolan och det svenska försvaret. Partiets plats och position i svensk politik är för helt vanliga väljare oklar, den politiska plattformen instabil.
Om ett litet parti som Liberalerna ska överleva så måste partiet prata med en röst, konstaterade partisekreteraren Maria Arnholm helt riktigt efter onsdagens maratonmöte.
Frågan är bara vilken röst Liberalerna ska prata med.
Jan Björklunds röst har vid det här laget hörts i många år, framgångarna har milt sagt uteblivit. Han sitter inte kvar på grund av att han är populär.
Birgitta Ohlssons namn brukar ofta nämnas när det ska spekuleras om vem som ska bli nästa partiledare. Hon har många vänner, men också många fiender, på grund av sin oberäknelighet och frispråkighet. Men hon har också visat att Liberalerna kan traska en annan väg än i de andra Allianspartiernas fotspår.