Ett politiskt partis stämma, oavsett om det heter landsmöte, riksting eller någonting annat, brukar traditionellt rendera några dagar i det mediala strålkastarljuset. Det är dagar viktiga att ta väl vara på.
Det genomgående temat för Liberalernas ny-ligen avslutade landsmöte var liberal kraftsamling. En sådan behövs sannerligen i ett parti som under Jan Björklunds ledning rasat från drygt sju procent i valet 2010 till 5,4 procent 2014. Trots väljarraset har de kritiska rösterna (även internt) som mullrade för bara sex månader sedan tystnat. Björklund omvaldes utan motkandidat.
Men om han leder Liberalerna över valet 2018 är en helt annan fråga. För att tala klarspråk: Jan Björklund har två år på sig, fram till nästa landsmöte 2017, att bevisa att han är mannen som kan lyfta partiet några procentenheter mot fornstora dagars glans. Om inte finns det en rad namn, mer eller mindre beredda att ta över: Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag, Helene Odenjung, Maria Arnholm och Cecilia Wikström, bara för att nu nämna några. Om de och partiet vill är en helt annan sak.
För att en partistämma ska bli riktigt lyckad krävs det någonting utöver det vanliga, som för några veckor sedan när Kristdemokraterna begravde decemberöverenskommelsen. Jan Björklund försökte göra förslaget till ny skatte-politik till Liberalernas stora nummer.
Kanske inte skattereformen som sådan, flera av förslagen har dammats av och moderniserats, som slopad värnskatt och sänkta marginalskatter, utan därför att: ”Självklart ser jag gärna en sexpartiöverenskommelse mellan Alliansen och de rödgröna, men det är inget villkor för oss att det finns en bred enighet om en skattereform.”
Vad Björklund egentligen säger är att L är berett att på egen hand förhandla och göra upp med den rödgröna regeringen. Ett utspel som i varje fall inte direkt avvisades av finansminister Magdalena Andersson (S).
Budskapet är solklart: Liberalerna är berett att ta ansvar när Sverige befinner sig i ett utsatt läge.
Men utspelet från L måste nog också ses som ett försök från partiet att hitta en meningsfull plats i svensk politik, att få inflytande, att slippa bli marginaliserade. I en tid när nya moderater blir som gamla igen finns det bättre alternativ till allianser för ett folkparti som i varje fall säger sig vilja bli det socialliberala alternativet i svensk politik.
Slutligen kan noteras att Peter Örn, som bland annat varit ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och partisekreterare när Bengt Westerberg var FP-ledare, tilldelades Liberalernas finaste utmärkelse, Karl Staaff-medaljen i guld, för sina insatser för liberalismen och för Liberalerna.
I ett lysande tacktal sa han bland annat: ”Det finns inga tiggare, bara människor som tigger. Det finns inga fattiga, bara människor som är fattiga. Det finns inga flyktingar, bara människor på flykt.”
Ord som verkligen tål att tänka på och ta åt sig av i dagar som dessa när människovärdet tenderar att devalveras till siffror och stapeldiagram.
