Mer än någonsin behövs det ett parti som står upp för omistliga liberala värderingar.
Så brukar det högtidligt låta när folkpartister träffas. Problemet för Folkpartiet skulle dock kunna sammanfattas med att det är ett parti som bara är omistligt för de 179 ombud som i slutet av veckan samlas i Stockholm för partiets landsmöte. Och det kommer knappast att förändras av namnbytet till Liberalernasom kommer att klubbas.
Med opinionssiffror farligt när riksdagsspärren är Folkpartiet långtifrån det enda av Europas liberala partier som slåss för sin överlevnad. Tyska FDP åkte häromåret ur förbundsdagen och i våras reducerades de brittiska Liberaldemokraterna till en handfull parlamentariker.
Dilemmat för Folkpartiet, och för övriga traditionella liberala partier, är att utrymmet för dem blir allt mindre. De trängs mellan å ena sidan högerpartier, som med åren blivit allt liberalare, och å andra sidan gröna partier som framgångsrikt konkurrerar om de urbana livsstilsliberala väljarna.
I somras beskrev debattören Jenny Sonesson, som arbetade åt Birgitta Ohlsson (FP) i alliansregeringen, Folkpartiets vägval i termer av att man måste välja vilket av Danmarks två liberala partier – Venstre eller Radikale Venstre – man vill vara (Dagens Industri 19/8 2015).
Annorlunda uttryckt: Vill man vara det stora partiet till höger i politiken eller vill man vara ett nischparti som vinner gröna och livsstilsliberala väljare, men som också kan sitta i en socialdemokratisk regering och driva liberal ekonomisk politik?
Att bli som det mittenorienterade Radikale Venstre ligger nära många partiaktivas instinkter. Intresset för blocköverskridande lösningar, tydliga flörtar med Stefan Löfven och de ambitiösa reformförslagen för både skattesystemet och bostadsmarknaden som presenterats de senaste månaderna, pekar i den riktningen.
Att bejaka detta genom att exempelvis sätta sig i en regering med Socialdemokraterna skulle kunna göra Folkpartiet relevant. Man skulle visa för väljarna att partiet är intresserat av att göra skillnad och vara de som på allvar bryter regeringens vänsterinriktning.
Att som det danska regeringspartiet Venstre bli det stora borgerliga partiet, är en strategi som företräds av partiets mest framgångsrika politiker, Landskronas kommunalråd Torkild Strandberg. Genom en mer högerinriktad retorik och ett resultatinriktat förhållningssätt till frågor som skola, integration och en trygg stadsmiljö, har han lyckats vända utvecklingen i en kommun med stora sociala problem samtidigt som han har ett väljarstöd på över 25 procent.
I dag försöker Folkpartiet vara både och. Resultatet blir att en del av FP-väljarna dras till liberalerna i Centerpartiet, medan andra lockas av Moderaterna.
Oavsett vilket vägval Folkpartiet gör kommer det att vara kontroversiellt internt. Men när man balanserar på riksdagsspärren måste man vara beredd att ta den risken. Ytterst handlar det om Folkpartiets, eller Liberalernas, överlevnad.
Svend Dahl
