Att göra samma sak som man alltid gjort kommer inte att göra L till ett spännande alternativ i väljarnas ögon. Foto: Stefan Jerrevång/TT
Det fanns en tid när Folkpartiet var ännu mindre än vad Liberalerna är i dag. I början av 1980-talet, när partiledaren hette Ola Ullsten och folkpartisterna i Lund körde runt med en dekal i bakrutan på bilen: ”Eliten e’ liten”. Man såg inte många sådana.
I helgen håller Liberalerna riksmöte i Västerås för sina kommun- och landstingspolitiker. Man gör det i skuggan av ett kroniskt dåligt stöd i opinionen. Enligt Novus/SVT väljarbarometer landar partiet på 5,3 procent nu i februari.
När Folkpartiet hösten 2015 bytte namn till Liberalerna skulle det indikera en nystart. Nu är vi vad vi heter, skanderades det från bänkarna i riksdagens andrakammarsal. Själv konstaterade jag lite försynt att namnbytet var bra, att nystarten var bra, men att det också behövdes tydligare politiska ställningstaganden.
Inte så att Liberalerna har legat på latsidan i ett-och-ett-halvt år. Det har hänt en hel del. Problemet är snarare svårigheterna att föra ut sin politik och sina idéer. Liberalerna anno 2017 är ett lika korrekt som småtråkigt parti.
Lite wow-faktor efterlyses.
Låt mig exemplifiera.
I Skellefteå försökte Liberalernas gruppledare Andreas Westerberg prata hederskultur vid senaste kommunfullmäktigesammanträdet.
Han ville att det hedersrelaterade våldet och förtrycket skulle kartläggas på alla skolor i kommunen, och att man sedan med kartläggningen som grund skulle skapa ett ”kraftfullt åtgärdspaket”. Kontenten var att ”ingen flicka eller pojke i kommunen ska behöva leva i rädsla för hedersrelaterat våld eller förtryck”.
Det gick tyvärr inget vidare.
I samma anda skrev partikollegan och riksdagsledamoten Robert Hannah en uppmärksammad debattartikel i Expressen ( 7/3 2017) där han bland annat menade att ”om vi ska vända utvecklingen kan vi inte fortsätta ta emot fler moralpoliser bara för att de är flyktingar”.
I det liberala nyhetsmagasinet Nu (nr 11/2017) utvecklar Hannah sina tankegångar: ”Jag vill se en human och generös flyktingpolitik, men vi får inte bli naiva. De länder som flyktingarna främst kommer från har en helt annan syn på jämställdhet och hbtq-personers rättigheter. Vi måste vara tydliga med att i Sverige har till exempel kvinnor och homosexuella samma rätt och möjligheter som alla andra”.
Att det svenska samhällets normer och värderingar ska gälla alla är en självklarhet. Ändå så har det varit förvånande tyst kring Liberalernas nya och i stora stycken utmärkta integrationspolitiska program. Det handlar om att ge alla människor, oavsett bakgrund, samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Frågan är varför det är så få Liberaler som vill diskutera en värderingsdriven integrationspolitik?
Det är inte fult att föreslås ett språk- och samhällsprov i samband med ansökan om medborgarskap, det är inte oanständigt att kräva att samhället måste stärka sin närvaro i utsatta områden, det är inte osmakligt att införa ett stopp för nya religiösa friskolor och det är på intet sätt skamligt att arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck. Och framför allt är det inte vulgärt att försöka motverka framväxten av värderingsmässiga parallellsamhällen.
Robert Hannah konstaterar i sin debattartikel att ”män som hatar kvinnor och hellre vill leva som i Saudiarabien kan söka asyl där i stället” och Andreas Westerberg kallade hederskulturen för medeltida i fullmäktigedebatten.
Det sticker ut, det provocerar, men bättre det än att i rädsla för att trampa på några ömma tår stå stilla.