Ekonomisk tillväxt. Utan reformer riskerar Sverige stagnation. Foto: Pontus Lundahl/TT
Det är enkelt att vara kritisk mot tillväxt när man har det bra.
För den gröna rörelsen, som växte fram i kölvattnet av 1970-talets gröna våg, är kritik mot ständig ekonomisk utveckling en central del i filosofin.
Är man född under rekordåren mellan andra världskrigets slut och oljekrisen på 1970-talet, då den svenska ekonomin växte med tre procent årligen, är det lätt att ta en ständig välståndsökning för given.
Mycket tyder på att vi i framtiden får vänja oss med en betydligt blygsammare BNP-tillväxt. Det skriver ekonomiprofessorn John Hassler på Dagens industris debattsida (22/1 2018). Enligt honom borde valrörelsen handla om just detta: risken för ekonomisk stagnation.
Att det går bra för Sverige är ingen naturlag. 1900-talets rekordår är ett resultat av ökad frihandel i världen, stabila politiska institutioner, starka industrier, god tillgång till arbetskraft och en sund finanspolitik.
Att ekonomin är beroende av handlingskraftiga politiker som vågar fatta obekväma beslut visade sig inte minst under 1990-talskrisen då den dåvarande finansministern Göran Persson (S) sanerade statsfinanserna efter år av ständigt expanderande offentliga utgifter.
Den nuvarande socialdemokratiskt styrda regeringen verkar ha glömt bort det traditionella S-mantrat att ordning och reda i svensk ekonomi garanterar långsiktig stabilitet och tillväxt. Inför valåret har regeringen lagt en budget med satsningar på över 40 miljarder kronor.
Tidigare ville den överge överskottsmålet. Detta samtidigt som Sverige är i ett skriande behov av omfattande och tillväxtfrämjande reformer.
BNP kommer förvisso att öka. Men vad som är relevant att mäta är BNP per capita, alltså per person, och därmed räkna med hur många som är med och delar på kakan.
Konjunkturinstitutets senaste prognos beräknar att Sverige kommer att ha en BNP-tillväxt på 0,3 procent per capita 2021. Det är historiskt lågt.
Anledningarna är flera. Tillväxttakten klarar inte av att matcha den stora befolkningsökningen eftersom integrationen fungerar för dåligt. Företag kan inte hitta arbetskraft med rätt kompetens, vilket i sin tur hänger ihop med ett utbildningssystem där kunskaperna sjunker på alla nivåer.
Den internationella konkurrensen ökar, inte minst från Kina. Den kollapsade hyresmarknaden gör att människor inte kan flytta dit arbetstillfällena finns. Höga marginalskatter gör att människor hellre är lediga än arbetar mer.
De offentliga utgifterna ser inte ut att minska, snarare tvärtom: vården blir dyrare, kommunerna behöver ökade statsbidrag för att klara den kommunala servicen, massiva utbildningssatsningar kommer krävas för att öka anställningsbarheten bland nyanlända, och hela rättsväsendet kräver kraftigt höjda anslag för att möta den grova brottsligheten.
Dagens unga riskerar att växa upp i ett samhälle där högre offentliga utgifter inte finansieras genom en växande ekonomi som ger ökade intäkter, utan genom skattehöjning efter skattehöjning.
Om politiker inte inser detta och vågar föreslå långtgående reformer kanske 1980-talets miljövänner når sitt mål: långa perioder av nolltillväxt.
Men det kommer inte att innebära ett harmoniskt liv där vi alla tar hand om varandra. Snarare kommer missnöjet att öka, liksom de sociala spänningarna.
Karin Pihl
