Om inte lärarutbildningen blir bättre, lär inte undervisningen blir det heller. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Jan Björklund (L), före detta skolminister, identifierade redan 2010 ett problem: lärarutbildningen är undermålig.
De svenska lärarstudenterna lär sig inte tillräckligt mycket och kraven är för låga.
För att komma tillrätta med problemet gjorde han om utbildningen 2011. Men tyvärr ser det ännu inte ut att ha blivit bättre.
I ett reportage i Svensk Dagbladet (24/9 2017) träffar skribenten Cecilia Garme nyutexaminerade lärare. Alla är besvikna på lärarutbildningen. Närvaro krävs nästan bara på examinationerna och tempot är för lågt. Hur man hanterar konflikter och hur man skapar respekt bland eleverna är inget som lärs ut.
I stället blir studenterna marinerade i pedagogiska teorier från 1800- och 1900-talen. Moderna rön inom neurovetenskap och kognitionsforskning är inte heller något som lärarstudenterna får ta del av under sin utbildning, trots att dessa fält antagligen är betydligt mer relevanta än konstruktivistiska idéer från Sovjetunionen.
Rent praktiska förmågor som att planera och leda en lektion får inte tillräckligt med utrymme.
Resultatet blir att lärarna riskerar att inte känna sig bekväma i sin yrkesroll när det väl är dags att börja jobba.
Men Jan Björklunds tid som utbildningsminister var inte förgäves. Han lyckades vända konsensus i skoldebatten. I dag är det få som ifrågasätter vikten av lärarauktoritet. Problembaserat lärande, den pedagogiska diskursen, med fokus på egenstudier, som slog igenom med läroplanen från 1994, är kraftigt kritiserad.
Till och med de som hävdar att ”svenska elever kanske inte kan så mycket, men de är åtminstone kreativa” har tystnat. Internationella rankingar visar inte bara att svenska elever kan mindre, både relativt andra länder och jämfört med tidigare generationer, utan också att de blir allt sämre på problemlösning.
Men att skoldebatten ändrat perspektiv hjälper knappast de lärare som genomgått den svenska pedagogiska utbildningen. Än mindre hjälper det eleverna. Det är omöjligt att höja resultaten i svensk skola när lärarutbildningen håller så pass låg kvalitet.
Det bästa för svensk skola vore antagligen om nuvarande lärarutbildningar lades ner, och ersattes med en modern utbildning anpassad efter beprövad, empirisk vetenskap och moderna neuropsykologiska rön.
Förvisso har lärarutbildningen gjorts om ett antal gånger under senare år, men det är uppenbart att alltför mycket förblivit detsamma.
Antagligen är det också nödvändigt att många av de som undervisar på lärarutbildningarna byts ut. Lärarna är viktiga – även de lärare som lär lärarna att undervisa.
En sådan reform skulle såklart bli hårt kritiserad. Antagligen skulle den anklagas för att vara politisk motiverad.
Staten ska inte styra forskningen, men universiteten och högskolorna är myndigheter.
Lärarutbildningen är inte som vilken utbildning som helst. De som utexamineras har en enorm påverkan på barn och ungdomars livsförutsättningar.
Karin Pihl
