Segern över högerpopulisten Le Pen i presidentvalet för ett år sedan har gett Emmanuel Macron internationell stjärnstatus.
Han valdes till Frankrikes president eftersom han inte var högerpopulisten Marine Le Pen.
Runtom i världen har han blivit beundrad för att han inte är Donald Trump.
Det har gått ett år sedan Emmanuel Macron tillträdde som Frankrikes president.
För många, även i Sverige, har Macron blivit det liberala hoppet i en tid av framgångar för auktoritär populism.
Tidigare i år beskrevs han av journalisten Pascal-Emmanuel Gobry som ”eliternas egen Donald Trump”. På samma sätt som Trump är en person många av hans anhängare drömmer om att vara, fångar Macron, med sin intellektuella profil och internationalism, de liberala eliternas värderingar och ambitioner.
Därmed har Macron också kommit att symbolisera tanken att den stora politiska konflikten inte längre står mellan höger och vänster, utan mellan å ena sidan en bred liberalism, som omfattar alltifrån frihetliga socialister till marknadsliberaler, och å andra sidan nationalism och högerpopulism.
Det vill säga vad statsvetarna beskriver som GAL-TAN.
Macrons första år har dock avslöjat GAL-TAN-dimensionens begränsningar.
Macron gick till val på en reformagenda för att stärka den franska ekonomins konkurrenskraft. Ett högt reformtempo har bland annat inneburit att förmögenhetsskatten avskaffats för andra tillgångar än fastigheter och att en platt skatt på kapitalinkomster införts.
Samtidigt har en rad reformer av arbetsmarknaden genomförts. Det handlar både om åtgärder för att göra det enklare att säga upp personal och om att minska de centrala fackförbundens makt genom att öka utrymmet för lokala förhandlingar.
Nästa reformområde, som den senaste tiden vållat strejker och protester, är statsjärnvägarna SNCF, där Macron planerar att slopa livstidsanställningarna och möjligheterna att gå i pension vid 52.
Reformerna har förändrat bilden av Macron. En undersökning från Ipsos visade nyligen att hälften av väljarna i dag ser Macrons parti som höger, jämfört med en tredjedel när frågan ställdes förra året. På motsvarande sätt anser 53 procent av anhängarna till den traditionella högern att Macron gör ett bra jobb, vilket kan jämföras med förtroendesiffror på mellan 40 och 45 procent i väljarkåren som helhet.
Det understryker hur även politiker som Macron, som säger sig vilja stå bortom gamla politiska konflikter, förr eller senare tvingas förhålla sig till höger och vänster.
Även om det är valsegern över Le Pen, och bilden av honom som Trumps motsats, som gett internationell stjärnstatus kommer Macrons rykte på lite längre sikt att avgöras av förmågan att leverera liberala reformer som stärker fransk ekonomi.
Och då är den konflikt Macron kommer att behöva utkämpa en klassisk höger-vänster-strid av det slag som skymtar i järnvägsarbetarnas protester och uppsvinget för vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon, som allt mer kommit att framstå som Macrons främsta motståndare.
Det finns en lärdom i detta även för svensk del: Låt inte migrationspolitiken och existensen av högerpopulister i riksdagen komma i vägen för möjligheterna att genomföra liberal reformpolitik.
Svend Dahl