Äganderätten för Sveriges skogsägare ifrågasätts ännu en gång.
Skogspolitiken behöver en omstart.
Den 4 september kom besked om att regeringen satsar 20 miljoner kronor om året på inventering av så kallade nyckelbiotoper, skogsområden med höga naturvärden och som har eller kan ha rödlistade arter.
I grunden handlar det om att förmedla kunskap om skyddsvärd natur, vilket förstås inte är dåligt i sig.
När de första inventeringarna gjordes i början på 1990-talet fungerade de som ett gemensamt planeringsverktyg för myndigheter och skogsägare.
Men med tiden har begreppet skiftat karaktär. När ett skogsområde i dag pekas ut som nyckelbiotop blir det mer eller mindre omöjligt att bruka skogen. Det finns inget formellt förbud för att avverka, men eftersom skogsbolagen åtagit sig att inte köpa virke från sådana avverkningar är klassningen av ett område som nyckelbiotop att likna vid en statlig konfiskation.
Klassningen betraktas inte heller som ett formellt myndighetsbeslut. Därför går det inte att överklaga.
Inte precis en standardmodell för rättssäkerhet.
I vissa fall kan skogsägaren visserligen få ersättning genom ett naturvårdsavtal eller ett formellt biotopskydd – en engångssumma som motsvarar markens värdeminskning plus 25 procent. Biotopskyddet gäller sedan för all framtid. Den som planerat att bruka marken under lång tid, eller att låta skogen gå i arv till nästa generation, får gott finna sig.
Det vanligaste är dock att skogsägaren blir helt utan pengar. Skogsstyrelsens budget för ersättning räcker helt enkelt inte till. SVT i Jämtland rapporterade till exempel i vintras att över 100 nyckelbiotoper klassificeras i länet varje år, medan budgeten räcker till att ge ersättning för runt 20.
Det tillskott som regeringen aviserade på 250 miljoner kronor om året kan möjligen öka chansen för de som väntat länge. Men pengarna räcker inte ens till de som redan står i kö – än mindre till att skydda en mängd nya nyckelbiotoper.
Det är därför inte konstigt att miljöminister Karolina Skog (MP) och landsbygdsminister Sven-Erik Buchts (S) besked möts av hård kritik, särskilt i nordvästra Sverige där metodiken är starkt ifrågasatt. Åratal av oförutsägbara, rättsosäkra beslut och låg respekt för äganderätten har slagit en kil av misstroende mellan staten och de skogsägare vars mark riskeras.
Det har nu gått så långt att många är rädda för myndigheternas inblandning.
Naturskyddsföreningen hejar förstås på. Idén om en nationell inventering kommer från dem. De har tidigare skrivit alarmistiska debattartiklar om att skyddsvärda skogar annars kommer att avverkas.
De verkar inte inse att nyckelbiotoperna finns därför att skogsägarna och det svenska skogsbruket är ansvarstagande. I stället driver de och regeringen på polariseringen, och ifrågasätter med sina beslut äganderätten ännu en gång.
Stefan Löfvens fina ord i valrörelsen 2014 om skogens värde för Sverige ekar tomt bland granarna.
Skogspolitiken är i stort behov av en omstart.
Joakim Broman
