Tydligt tecken. Svenskt lantbruk har större problem än försenade bidrag.
Om det finns något som jord- och lantbrukare ogillar mer än ett försenat vårbruk, så borde det vara försenade bidrag. Bland de svenska bönder som fortfarande väntar på utlovade bidrag från statliga Jordbruksverket återfinns flera i Västerbotten. Sveriges Radio P4 rapporterar om en lantbrukare i Spöland som väntat på 60 000 kronor sedan 2015 en budgeterad intäktspost som han i stället fått låna sig till för att överleva och hålla verksamheten flytande. SVT Västerbotten rapporterar om ett liknande fall, även det i Spöland, där en lantbrukare ligger ute med 50 000 kronor.
Anledningen till förseningarna med utbetalningarna sägs bland annat bero på ett krånglande IT-system hos Jordbruksverket som gjort att utbetalningar släpar efter. Irritationen bland lantbrukare är av förståeliga skäl stor. När marginalerna är små handlar det om stora pengar. Därför är det varken överraskande eller upprörande att Lantbrukarnas riksförbund uppmanar sina medlemmar att skicka krav på dröjsmålsränta till Jordbruksverket.
Det finns två aspekter i lantbrukarnas ekonomiska trångmål som bör belysas. Båda är problematiska och båda behöver åtgärdas.
För det första, vilket är det omedelbara problemet: Svenska staten kan inte agera på annat sätt än de förväntningar som existerar och regler som gäller för medborgare i allmänhet och i detta fall jordbrukare i synnerhet. Det ska vara ordning och reda i ladorna. Statliga bidrag delas ut på grund av bedömda behov, inte som en klapp på axeln. Givetvis borde Jordbruksverket kompensera inte bara de lantbrukare som blivit lidande på grund av uteblivna utbetalningar, utan samtliga lantbrukare vars bidrag försenats. Allt annat är förakt mot företagande och de personliga risker som lantbrukare tar, dag in och år ut.
För det andra, vilket är det verkliga problemet: Om svenskt lantbruk står och faller med bidragsutbetalningar från Jordbruksverket och EU, är det i grunden svenskt lantbruk som måste finna lösningar på att förbättra det skrala kassaflödet. Givet bidragsfloran via Jordbruksverket är det uppenbart att bidragsberoendet inom svenskt lantbruk är omfattande på ett sätt som skulle göra landets kulturarbetare gröna av avund.
Det finns stöd för gårdar, nötkreatur och förgröning, ekologisk produktion och ett speciellt stöd för unga jordbrukare. Djurvälfärdsersättningar finns också: Det går att få bidrag för extra djuromsorg för får, suggor och utökad klövhälsovård för mjölkkor och kastrering av grisar.
Miljöersättningar är en helt egen bidragskategori. Om man vill ta hand om och bevara sina betesmarker, slåtterängar, mosaikbetsmarker eller gräsfattiga marker: Sök ersättning! Om man däremot inte gjort det och behöver restaurera sin betesmark eller slåtteräng går det att få ersättning för det också, samt att få en miljöinvestering för engångsröjning av betesmarken. Har man ett femårigt åtagande för fäbodar går det givetvis att få miljöersättning för det också. Samma sak med hotade husdjursraser, om man vill minska kväveläckage, anlägger skyddszoner längs vattendrag, idkar skötsel av våtmarker och dammar eller driver vallodling.
Den som är satt i skuld är icke fri, sade en gång finansministern Ernst Wigforss (S). Hans efterträdare långt senare, Göran Persson, upprepade detta om budgetsaneringarna på 1990-talet. Persson blev sedermera bonde i Södermanland. Kanske är det dags för ett nytt ordspråk: Den som har satt sin sista bidragsberoende potatis är icke fri?
Csaba Bene Perlenberg
