Effektivt. Kroppskameror fångar brott på film, ökar tryggheten för poliser och minskar risken för våld. Foto: Maja Suslin/TT
Polisiära kroppskameror är bra för både poliser och allmänhet.
Men användningen borde regleras, och enskilda polisers möjlighet att stänga av dem ska vara små.
Användningen av kroppskameror inom polismakten växer. I mars köpte Stockholmspolisen in 300 kameror som framför allt ska användas vid arbete i utsatta områden. Tekniken användes också vid nazistiska Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg i september, och har tidigare använts i samband med exempelvis högriskmatcher i fotboll.
Förklaringen är delvis att tekniken blivit mer tillgänglig, men kanske framför allt att den blivit billigare.
Men i USA, där poliskameror är vanliga, drivs också utvecklingen på av medborgarrättsorganisationer. Det är inte så konstigt. Debatterna om övervåld och polisens användning av vapen återkommer med jämna mellanrum, ofta i samband med dödsskjutningar eller andra kontroversiella händelser.
I Ferguson, Missouri, uppstod kravaller 2014 sedan en polis med tolv skott skjutit ihjäl en 18-årig man som vissa hävdade hade händerna i luften.
Om polisen haft en kamera på sig hade kanske efterspelet i Ferguson blivit mindre infekterat. En annan möjlighet är att mannen inte hade blivit skjuten.
Två olika amerikanska studier visar nämligen att polisens våldsanvändning minskar kraftigt – 59 respektive 53 procent – vid användning av kroppskameror. Klagomålen mot polisen minskade också med 88 respektive 65 procent.
Effekten är förmodligen dubbel: potentiella brottslingar beter sig bättre om de vet om att de är filmade. De vet också att ett påhittat klagomål kan motbevisas. Men eftersom våldsanvändningen minskar och polisens beteende förändras i upphetsade situationer minskar också skälen till klagomål.
Studierna visar varför kroppskameror behöver användas oftare även i Sverige. Förutom att pågående brott kan dokumenteras innebär tekniken både att den enskilda polisens trygghet blir större – vilket är mycket viktigt nu när allt fler poliser slutar – och att allmänhetens förtroende för ordningsmakten ökar.
I vissa utsatta områden är tilliten på bottennivå, och en förändring är en nödvändighet.
Men för att det ska hända måste användningen av kroppskameror vara transparent. Filmer som visar uppmärksammade händelser måste släppas till allmänheten, och enskilda poliser måste fråntas möjligheten att stänga av kamerorna när det passar dem.
Det finns också en mängd sammanhang där kroppskameror lämpar sig dåligt. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet får aldrig tveka inför att ringa polisen för att de är rädda att bli filmade.
Hur, när och var ska polisen använda kroppskameror?
Vilka rättigheter har de som filmas?
Vem bestämmer när kameran slås på och av, och vad händer med materialet?
Allt detta bör utredas snarast. Med rätt regleringar på plats har kroppskamerorna potentialen att både skydda den enskilda polisen, att sätta dit rötägg på båda sidor om linsen, och att stärka förtroendet för hela polisväsendet.
Joakim Broman
