Värdebaserad vård.
Det låter tjusigt och insiktsfullt.
I själva verket handlar det om att hundratals miljoner skattekronor investeras i en styrmodell för sjukvården, som saknar evidens, och som de medicinska professionerna protesterat mot i åratal.
Genom smart marknadsföring har managementkonsulter lyckas få naiva politiker och sjukhusdirektörer att köpa in ett system utvecklat på Harvard University, anpassat för den amerikanska sjukvården, som med sin konkurrensutsatta försäkringsmodell är väsensskild från svensk skattefinansierad vård.
Ett system som inte tar hänsyn till att sjukvård och dess värde sällan handlar om avgränsade mätbara processer, vilket riskerar att drabba framförallt multisjuka och kroniker hårt.
I dag pågår sedan flera år ett arbete med att implementera modellen i bland annat Dalarna, Jämtland, Skåne, Uppsala, Stockholm, Västra Götaland och Östergötland.
Det senaste exemplet på hur snett det kan gå är Karolinska universitetssjukhuset i Solna där Dagens Nyheter för en tid sedan avslöjade hur BCG, Boston consulting group, den aktör som marknadsför värdebaserad vård i Sverige, på kort tid fakturerat för enorma summor, och hur en stor del av dessa attesterats av en före detta konsult som anställts som produktionsdirektör på sjukhuset.
På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg beslutade den dåvarande sjukhusdirektören 2013, efter att ha uppvaktats av Boston consulting group, att införa modellen värdebaserad vård som övergripande strategi. När en ny direktör tillträdde 2016 beslutade man dock att avstyra omställningen och utvärdera modellen.
Peter Lönnroth, professor vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet kunde efter att ha granskat 1 320 forskningspublikationer där modellen ingick, slå fast att begreppet ”värdebaserad” saknade vetenskaplig evidens – precis som läkare och annan vårdpersonal över hela landet under flera år påpekat gång på gång.
Utöver bristen på vetenskaplig förankring menar många läkare dessutom att värdebaserad vård, vars huvudfokus är minskade kostnader, står i direkt konflikt med riksdagens enhälligt antagna prioriteringsplattform som uttryckligen säger att kostnadseffektivitetsprincipen är underordnad behovsprincipen i vården.
Ändå tillåts farsen att fortgå.
Sjukvården har, precis som all annan skattefinansierad verksamhet, stora krav på sig att vara kostnadseffektiv. Dessutom har kritiken mot den fram till nu rådande styrfilosofin NPM, New public management, varit hård.
Att sjukhusledningarna därför söker efter nya bättre lösningar är varken överraskande eller något som bör kritiseras. Men tyvärr gör det dem till enkla offer för en konsultbransch vars drivkrafter är helt andra än en god vård för alla.
Det är dags att sjukvården slutar upp med att agera lekstuga för managementkonsulter och börjar lyssna på professionerna.
Det är de som skapar värde för patienterna och det är de som besitter förmågan att avgöra vad som bör prioriteras i svensk sjukvård.
Malin Lernfelt