I dagarna firar Jan Björklund tio år som partiledare. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Det har gått tio år sedan Jan Björklund den 7 september 2007 valdes till partiledare för Folkpartiet, som under hans ledning blivit Liberalerna.
När han valdes till partiledare hade Björklund, bland annat som skolborgarråd i Stockholm, gjort sig känd för att med enkla och stundtals kategoriska budskap utmana Socialdemokraterna och de då dominerande idéerna inom skolpolitiken.
Förhoppningen var därför att Björklund en gång för alla skulle göra slut på den folkpartistiska otydligheten. Att vara liberal skulle med Björklund som ledare inte längre vara detsamma som att vara kluven, för att parafrasera Gunnar Helén, som ledde partiet i början av 1970-talet.
Få politiker har på senare år varit lika framgångsrika som Jan Björklund när det gäller att göra sakpolitiska avtryck.
När han i slutet av 1990-talet började tala om lärarnas betydelse för undervisningen, och problemen med brist på ordning och reda i klassrummen, avfärdades det regelmässigt som ”gammaldags katederundervisning”. I dag är det skolpolitiska självklarheter.
På motsvarande sätt pekade Björklund tidigt på hur utvecklingen i Ryssland höll på att förändra den säkerhetspolitiska situationen kring Östersjön. Förslagen om återmilitarisering av Gotland sågs initialt som fantasier från kalla krigets dagar, bara för att några år senare genomföras i stor politisk enighet.
Ändå har kluvenheten präglat Björklunds tio år som partiledare. Att hålla ihop ett parti där hälften av de aktiva medlemmarna är mer intresserade av situationen för mänskliga rättigheter i långtbortistan, än av att göra inrikespolitiska avtryck kräver en betydande fingertoppskänsla.
Det gäller särskilt för en partiledare som, trots att han valdes i stor enighet, varit ständigt ifrågasatt av en betydande del av partiet.
När den förre partiledaren Per Ahlmark, som internt tillmäts status som uttolkare av partiets själ, i sina memoarer 2011 argumenterade för att Birgitta Ohlsson borde leda Liberalerna, slog det an tonen för en debatt som gjort att en betydande del av Björklunds partiledarskap gått åt till att hantera interna spänningar, snarare än att profilera partiet. Frågan är om partiorganisationen överhuvudtaget låtit Björklund vara Björklund.
Spretiga budskapskombinationer, som luftvärn på Gotland och en tredje pappamånad, måste exempelvis ses som ett sätt för L-ledningen att försäkra sig om att alla partiaktiva är på någotsånär gott humör.
Antalet väljare som på allvar har dessa två frågor – i sig helt rimliga ställningstaganden – som sina huvudprioriteringar lär däremot vara försvinnande litet.
Det mesta tyder nu på att Björklund kommer att väljas om på Liberalernas landsmöte i november. Utmanaren Birgitta Ohlsson har hittills inte lyckats bredda sitt stöd utanför kretsen av redan övertygade.
I bästa fall innebär det att partiet kan lägga de senaste årens interna konflikter bakom sig och slutligen ge Jan Björklund mandat att göra det han ursprungligen valdes för.
Svend Dahl
