Samiska. Undervisning i minoritetsspråk är en mänsklig rättighet. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Runt om i Sverige finns tusentals barn med ursprung i de nationella minoriteterna.
Dessa barn har långtgående rättigheter när det kommer till stöd och undervisning i det språk som deras förfäder talat, och som ännu talas, men förvägras dessa rättigheter till följd av Sveriges oförmåga att leva upp till sina åtaganden.
Det handlar om judar, sverigefinnar, samer, tornedalingar och romer. Grupper som befolkat Sverige under lång tid och vars språk och kulturer är lika mycket en del av Sverige som majoritetsbefolkningens.
1999 fattade riksdagen beslut om att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
Det innebär att ett stärkt skydd av de nationella minoriteterna sedan dess är en del av Sveriges arbete med att värna de mänskliga rättigheterna.
Tio år senare presenterade den dåvarande Alliansregeringen en ny minoritetspolitisk strategi och stiftade lagar som stärkte de nationella minoriteternas ställning.
Sedan hände ingenting, förutom att Europarådet fortsatte att kritisera Sverige för att den svenska skolan varken erbjuder tillräckligt med modersmålsundervisning i de nationella minoritetsspråken eller tvåspråkig undervisning. Det har Europarådet gjort i 15 år.
Gång på gång tvingas föräldrar stånga sina pannor blodiga mot kommuner för att deras barn ska få tillgång till den undervisning de har rätt till. Många ger upp, och värdefull språkkunskap – liksom det kulturarv språket bär upp – går förlorat.
Förhoppningsvis kan det nu bli ändring. I förra veckan (15/11 2017) överlämnade utredaren Jarmo Lainio, professor i finska vid Stockholms universitet och minoritetsspråksexpert, ett antal förslag till regeringen som syftar till att förbättra situationen.
Lainio förordar bland annat att nationellt minoritetsspråk blir ett eget skolämne och en del av timplanen, och därigenom tydligt skiljs åt från modersmålsundervisning i andra språk. Han föreslår också att undervisningen bör vara minst tre timmar i veckan, att det måste finnas en obruten utbildningskedja genom skolans alla stadier och att reglerna ska gälla i hela landet.
Glädjande nog välkomnar utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) de nya reglerna och i en intervju med Sveriges Radio säger han att rättigheterna bör kunna vara på plats läsåret 2019/2020.
Det låter alldeles utmärkt.
Dock måste dessa regler åtföljas av viten mot de kommuner som fortsätter att bryta mot lagen. I dag händer i det allra flesta fall ingenting när politiker och tjänstemän skyller på resursbrist eller svårigheter att få tag på modersmålslärare. Den enda konsekvensen blir att barn förlorar ett språk.
De nationella minoriteterna är en rikedom som Sverige bör vara rädd om. Tvåspråkiga barn från dessa grupper har lika stor rätt till undervisning i till exempel finska som de har till svensklektioner. Det är på tiden att dessa rättigheter tar steget från papperet ut i verkligheten.
Malin Lernfelt
