Det var ingen slump att det var mitt under den nordkoreanska missilkrisen i september som Japans premiärminister Shinzo Abe utlyste val.
Abe har under flera år drivit frågan om att den pacifistiska paragraf 9 i Japans konstitution ska förändras. Den skrevs 1946 och förbjuder Japan att bedriva någon som helst krigsföring. Med tiden ändrades tolkningen så att landet åtminstone skulle kunna ha så kallade självförsvarsstyrkor. Tanken var dock alltjämt att Japan aldrig igen skulle hamna i krig.
Men i det tomrum som skapats av Japans pacifism har i stället Kina trätt in. Den militära närvaron och budgeten har växt i takt med landets ekonomi och på senare år lett till ökade spänningar i regionen. Bland annat har Kina agerat aggressivt vad gäller Senkaku-öarna, en ögrupp i Sydkinesiska havet som tillhört Japan sedan andra världskriget.
Signaler om framtiden kommer också från det kinesiska kommunistpartiets pågående kongress. President Xi Jinping pratar om en ny era, och expanderar både Kinas ”mjuka” och dess ”hårda” makt i regionen och i världen.
När dessutom Nordkorea flera gånger om provskjuter missiler, bokstavligt talat över huvudet på japanerna. är säkerhetsläget farligare än på länge. Därför vill Abe bygga ut militären och ge den större handlingsfrihet.
Det får han nu mandat att göra. De stora utmanarna, nyformerade Hoppets parti och socialliberala CDP verkar ha splittrat de väljare som var tveksamma till maktpartiet Liberaldemokraterna, LDP.
Det är för övrigt en pikant detalj att båda de stora oppositionspartierna till stor del består av avhoppare från Demokratiska partiet, en efterföljare till förra regeringspartiet DPJ, som i sin tur bestod av avhoppare från – just det – Liberaldemokraterna.
Allt börjar och slutar med LDP. De är, precis som de varit under hela efterkrigstiden, solen som den japanska politiken kretsar kring.
Under 72 år har Liberaldemokraterna bara varit utanför regeringen i drygt fyra. I en osäker tid är de därför det trygga valet. Det gäller också ledaren Shinzo Abe, ovanligt nog: landet har en lång tradition av att behålla maktpartiet, men kasta ut dess politiker med huvudet före. Det vittnar de 63 olika premiärministrarna sedan 1945 om.
Abe har lyckats bli ett lysande undantag, och nu har han och hans koalition fått arbetsro till efter OS i Tokyo 2020. Trots det stora väljarstödet är dock tonen återhållsam. Entusiasmen för LDP är svag, och med viss rätta. Partiet är i grunden ett maktparti som det går att ha stora invändningar mot.
Men att Abe tycks stanna ytterligare en mandatperiod är bra. Ett starkt Japan är grunden för ett mer stabilt Ostasien, och även om en militär upprustning inte kommer att ses med blida ögon av varken Kina eller Nordkorea är det en nödvändighet. Japan representerar den demokratiska världens intressen, och den får inte vika undan i en så viktig region.
Som ordspråket lyder: om du vill ha fred, förbered dig för krig. Och ingen vill ha fred mer än det pacifistiska Japan.
Joakim Broman
