Mitch Landrieus politiska arv kommer inte främst att definieras utifrån vad han tillförde sin stad – utan vad han tog bort från den.
New Orleans borgmästare skapade förra året historia när han gav order om att plocka ner fyra stenstatyer, som rests till minne av Sydstatskonfederationen som utkämpade det uppslitande amerikanska inbördeskriget.
Monumenten föreställde bland andra två sydstatsikoner, generalen Robert E Lee och konfederationens president Jeffersson Davies, båda mycket polariserande figurer.
I New Orleans, staden som kanske mer än någon annan amerikansk stad definieras av sin etniska och kulturella smältdegel, var det inte ett okontroversiellt beslut.
I delstaten Louisiana, och över hela den amerikanska södern, där krigsförlusten fortfarande är ett infekterat sår, sågs flytten av skulpturerna som en spottloska på sydstatskulturen.
Men för den svarta befolkningen (och även för andra grupper) var statyerna i stället en påminnelse om att New Orleans, trots sitt rykte som en liberal bastion i en i övrigt rätt konservativ amerikansk söder, fortfarande inte gjort upp med sin historia som slavhandlarstad.
Mitch Landrieus uppgörelse med stadens mörka förflutna var för många lika välkommet som orkanen Katrina, som skapade stor förödelse 2008. När det första monumentet plockades itu, och forslades bort, tvingades arbetarna bära maskering och skottsäkra västar. Arbetet gjordes nattetid i skydd av krypskyttar.
I ett uppmärksammat tal förra året menade Landrieu att sydstatsstatyerna ursprungligen varit ett sätt att idka historierevisionism, och att samma monument därefter haft helt olika betydelser, beroende på vem som tittade på dem.
Diskussionen om att sortera bort, eller flytta på, stötande och/eller känsligt konstnärligt innehåll återkommer med jämna mellanrum. Minns Tintin-debaclet på Stockholms Kulturhus och SVT:s bortklippning av en replik i en Pippi Långstrump-film, exempelvis.
Samtidigt är det ingen som hade hävdat att det var censur när kuvade irakier fällde statyn av diktatorn Saddam Hussein när USA invaderade Bagdad 2003.
I Malå väcker träskulpturen Nilagubben heta känslor där den står på Tjamstanbergets topp. Där har den stått i 50 år.
Men vissa sår vidgas med tiden. Sameföreningen i Malå vänder sig i en skrivelse till kommunen mot att Nilagubben är gestaltad som en nordsame medan Malå kommun som bekant ligger i det skogssamiska området. Därför ser föreningen gärna att träskulpturen flyttas.
Att flytta på kontroversiella skulpturer och konstverk får inte göras lättsamt. Det måste föregås av noggranna analyser och diskussioner. Inte heller bör det göras utan akademisk konsultation.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att offentliga skulpturer och/eller monument handlar om historieskrivning och makt. Därmed är det föränderlig materia. Att flytta på statyer till en annan plats, säg till ett museum, där det kan sättas i sin korrekta historiska kontext, är inte censur utan en omtolkning av dess ursprungliga syfte.
Som Mitch Landrieu uttryckte det: ”Det finns en skillnad mellan att komma ihåg sin historia och att känna vördnad inför den.”
Att göra upp med sin historia har också historisk betydelse.
Csaba Bene Perlenberg