Ardalan Shekarabis förslag om att slå samman län och regioner misslyckades av goda skäl.
Ardalan Shekarabi (S) försökte verkligen.
Den förra civilministern ägnade första hälften av den förra mandatperioden åt att åka land och rike runt med budskapet: Slå samman länen och regionerna till nya megaregioner eller riskera att urholka välfärden. Stordriftsfördelarna, för inte minst sjukvården, var enligt Shekarabi uppenbara.
Inte sedan 1600-talet skulle så stora förändringar göras av Sveriges administrativa indelning. Av det blev ingenting.
Först hoppade Moderaterna och Liberalerna av de blocköverskridande samtalen med regeringen. Sedan följde Centerpartiet och Kristdemokraterna efter. Då, vintern 2016, hade regeringen redan övergivit planerna på ett Norrlands län bestående av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län.
Det är värt att notera att Juha Sipilä, den nyligen avgångna finska statsministern, och hans centerparti, utlyste nyval efter ett misslyckande med att en ro hem en stor regionreform i Finland.
Tillbaka till Sverige. Nu, tre år senare, väcks planerna på en svensk regionreform delvis till liv igen. Denna gång är det dock inte ett förslag från ovan, utan från regionmyllan. Centerpartisten Jonny Lundin motionerar i Västernorrlands regionparlament om att slå samman sin egen region med Region Västerbotten.
– Vi står inför stora utmaningar framåt med den demografiska utvecklingen och behov av satsningar på infrastruktur och då måste vi förbättra vår konkurrenskraft i norra Sverige och vi ser en regionbildning som en lösning, säger han till P4 Västerbotten (16/4 2019).
Inga samhällsproblem löses dock om avståndet mellan medborgare och politik ökar. Inga verksamhetsutmaningar stärks om två landskap, som redan har stora utmaningar med både det ena och det andra, skapar ett byråkratiskt svart hål av administration och avstånd. Inte heller ökar en ny norrländsk storregion det offentligas möjligheter att ge medborgarna en bättre service.
Tvärtom riskerar de stora avstånden att leda till en accelererad urholkning av samhällelig service när stordrift sätts före närhetsprincipen och lokal kännedom.
Om det ska sägas något positivt om centerpartisten Jonny Lundins förslag är det att initiativet kommer underifrån. Samtidigt är det svårt att se att förslaget har förutsättningar för ett brett folkligt stöd. Tvärtom finns det fog för att påminna om de namninsamlingskampanjer som för tre år sedan motsatte sig regionsammanslagningar. Det finns helt enkelt ingen folklig aptit för regionförstoringsäventyr.
För tre år sedan, när regionreformen tröskades som mest, lät Region Halland göra en Sifo-undersökning där 7 000 svenskar fick ta ställning till vad de ansåg om de föreslagna storregionerna.
Hälften av de svarande ansåg att idén var ganska eller mycket dålig.
Det finns ingen anledning att tro att det motståndet har minskat i en tid då allt mer kritik riktas mot ökad centralisering av samhällelig service.
Csaba Bene Perlenberg