På landsbygdsfronten intet nytt.
En parafras på den tyske författaren Erich Maria Remarques omskakande skildring av första världskrigets fasor och vansinne får fungera som inledning. Inte för att svensk landsbygdspolitik på något sätt skulle vara vansinnig eller omskakande – utan för att ingenting händer.
Strax före jul presenterades rapporten ” Demografins regionala utmaningar”. Ett digert arbete på drygt 250 sidor där slutsatsen – väldigt kortfattat – var att om ingenting görs så går svensk landsbygd ett synnerligen sorgligt öde tillmötes.
Glesbygden blir glesare, dålig service blir sämre, redan höga skatter blir ännu högre och välfärdssystemet hotar att kollapsa. Det är långt, väldigt långt, ifrån den idylliska bild av blommande sommarängar och röda små torp med vita knutar som så många som inte bor i glesbygd målar upp.
Glesbygdskommunerna står med andra ord inför ett antal riktigt stora utmaningar. Bara för att klara av de grundläggande kommunala åtagandena skulle skatten behöva höjas rejält. ”Mellan åtta och 18 kronor i de mest avlägsna delarna av landet”, säger Sverker Lindblad, utredare vid näringsdepartementet till SVT Västerbotten.
Lade du märke till vad ha sa, de mest avlägsna delarna av landet. Alltså utgår rapporten om en allt glesare glesbygd, och dess problem, utifrån ett Stockholmsperspektiv. När den borde placera glesbygden i centrum och Stockholm i periferin.
Med tanke på perspektivet blir förslagen till åtgärder därefter. Mer samarbeten glesbygdskommuner emellan, som om glesbygdskommunerna inte redan samarbetar, och kommunsammanslagningar, som om en sammanslagning av flera fattiga kommuner skulle göra dem rikare.
Nej, vad som behövs, vilket Norran också på ledarplats gång efter annan konstaterat, är ett principiellt politiskt ställningstagande: Vill vi ha en landsbygd som är levande, eller en som är död. Väljer politiken det första alternativet måste man också vara beredd att se på de glesare befolkande delarna av Sverige med helt andra ögon.
Norge är till exempel inte bara bättre än Sverige på skidor och skridskor, man är det på regionalpolitik också. Där finns ett omfattande statligt stöd för att hålla landsbygdskommunerna levande. Förutom stöd till jordbruket förlitar sig glesbygdskommunerna på en ”statsstötte”, statliga bidrag som går till investeringar, service och utveckling.
I Norge är det dessutom en självklarhet att kraftkommunerna ska kompenseras för vattenkraftsutbyggnadens negativa påverkan på jord- och skogsbruk, renskötsel, fiske och turism. En annan möjlighet är en generell geografisk differentiering av arbetsgivaravgifterna enligt modellen ju glesare bygd desto lägre avgift.
Det är två förslag som drastiskt skulle förbättra förutsättningarna för att hela Sverige inte bara ska kunna leva utan också utvecklas. Frågan är bara om den politiska viljan och det politiska modet finns därtill.