Glöm blåklinten, nu är det ett grafiskt stiliserat ”L” som gäller.
Ett ”L” som fick sociala medier att svämma över av gliringar, de flesta med ekivoka anspelningar.
Det var på landsmötet i höstas som Folkpartiet blev Liberalerna, och det var i samband med helgens riksmöte i Linköping som blåklinten ersattes av ett ”L”. Namn och grafisk framtoning i all ära, men det är vad partiet gör, och står för, som är det viktiga. Nu är en bra tid att våga mer på egen hand, att leva upp till devisen ”vi heter det vi är”.
Historiskt har Folkpartiets ideologiska pendel slagit fram och tillbaka på liberalismens höger-vänster-skala, mellan kravliberalism/nyliberalism och socialliberalism. Vad partiet stått för har inte alltid varit kristallklart.
Det misstaget har Liberalerna inte råd att upprepa. Med ett väljarstöd på mellan fem och sex procent måste partiet våga mer, vara tydligare, rakare, en förflyttning vänsterut, i socialliberal riktning, hade varit välgörande. L är tillsammans med Centerpartiet de partier som kan, om de vill, agera blockbrytande i ett antal politiska frågor.
När partiledaren Jan Björklund öppningstalade inför 700 kommunpolitiker på riksmötet inledde han så här: ”Frihet. Friheten för varje människa att få bestämma över sitt eget liv och sin egen framtid är själva kärnan i liberalismen.”
Just så, liberalismen handlar primärt inte om hur många kärnkraftsreaktorer Sverige ska ha, eller om förstelärarnas vara eller inte vara. Liberalismen handlar om den enskilda människans rätt att forma sitt liv, och vara den hen är, verka för ett tillåtande samhälle, som också sätter upp klara och tydliga gränser.
Det är till exempel inte okej att många, kanske så många som tiotusentals flickor och kvinnor, lever i ofrihet mitt ibland oss, rigoröst övervakade av fäder och bröder, förtryckta av hederskulturens oskrivna lagar. Det har fått för långt, konstaterade Björklund: ”I ivern över att vara tolerant har till och med intoleransen tolererats.”
För några år sedan ville Folkpartiet att kunskaper i svenska skulle vara ett krav för medborgarskap. Det blev ett himla liv. Nu vill Gulan Avci, ordförande för Liberala kvinnor, gå flera steg längre. I en debattartikel i Dagens Nyheter (5/2 2016) förslår hon en introduktionskurs om den liberala demokratin: svensk historia, yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen och att det är individen, inte familjen, är samhällets utgångspunkt. Det är tankegångar väl värda att ta fasta på.
Vad Liberalerna nu måste göra är att internt diskutera politiska värderingar, göra ideologiska djupdykningar, för att inför valet 2018 kunna ge trovärdiga svar, med utgångspunkt i partiets ideologiska rötter, på de frågor som väljarna går och funderar på. Vad både Liberalerna och Sverige som land behöver är en konkret liberal politik från det parti som säger sig heta det man är.