Regeringen förbereder nu ett lagförslag om könskvotering i bolagsstyrelser.
På frågan om vad man ska göra med bolagen som inte når upp till minst 40 procent kvinnor i styrelserna, sa justitieminister Morgan Johansson att bolagen kan tvingas betala höga viten eller upplösas.
Många reagerade på det sistnämnda. Med vilken rätt kan politiker klampa in i äganderätten? Och varför riktas all kritik mot näringslivet? LO, vars ordförande Karl–Petter Thorwaldsson gärna ryter till mot börsbolagen, har bara fyra kvinnor i styrelsen. Av totalt 18 ledamöter motsvarar det 22 procent, vilket alltså är sämre än börsbolagens genomsnitt.
Justitieministern pudlade snabbt om att staten skulle lösa upp bolag, men naturligtvis inte om själva kvoteringen. De rödgröna förklarade redan i höstens budget att om målet med 40 procent kvinnor i bolagsstyrelser inte är uppnått till 2016 ”avser regeringen att föreslå lagstiftning om kvotering i börsnoterade företag”.
Kvotering är nämligen högsta mode i svensk politik.
Låt oss i ärlighetens namn nämna att det även i det borgerliga lägret finns och har funnits kvoteringsvänner. Moderaternas Per Schlingmann och Anders Borg, och Folkpartiets tidigare ekonomiskpolitiske talesperson Carl B Hamilton, för att nämna tre.
Kvoteringstanken går hand i hand med identitetspolitiken, som sätter strålkastarljuset på vårt yttre. Den ständigt hyllade föreningen Rättviseförmedlingen, flitigt anlitad av bland annat regeringen, ägnar sig just åt att räkna antalet kvinnor och män, samt ”vita” och ”ickevita”.
Vad vi kan som människor, och vilka egenskaper vi har, får på så sätt stå tillbaks när vi reduceras till kön och etnicitet. Viktiga frågor om mångfald och jämställdhet hänvisas till banala projekt med Rättviseförmedlingen.
Men skulle statistik vara irrelevant? Det är det inte, siffror kan avslöja mönster och diskriminerande strukturer. Men när vårt yttre kopplas till kompetens, lämplighet och åsikter tar identitetspolitiken oss rakt ner i diket.
Könsstatistik kommer aldrig att kunna slå fast hur lämpad jag är att sitta i ett börsnoterat bolags styrelse, eller i LO:s styrelse för den delen.
Vill man jobba för jämställdhet finns det bättre sätt än att stämpla kvinnor som kvoteringsbehövande. Det är att frånta människor deras kompetens. Och det är också att diskriminera den som petas bort, med hänvisning till att personen i fråga råkar vara född med fel kön.
