FOTO: DMITRY LOVETSKY/AP PHOTO/SCANPIX
Att kulturen skapar tillväxt är ingen nyhet, det har undersökning efter undersökning visat, bland annat från SOM-institutet (samhälle, opinion, massmedia) vid Göteborgs universitet. I en några år gammal rapport därifrån talar opinionsforskaren Rudolf Antoni om ”den kreativa klassen”, ett begrepp som han lånat från den amerikanske ekonomiprofessorn Richard Florida. Florida utgår i sin forskning från mått som talang, teknologi och tolerans. Han anser att de parametrarna utgör grunden för ekonomisk tillväxt i ”den kreativa tidsåldern”, eller vad man nu väljer att kalla det postindustriella samhället.
Det är i jakten på dessa personer, den kreativa klassen, som kulturen kommer in i bilden. Deras kulturkonsumtion skiljer sig nämligen markant från den genomsnittlige svenskens, den är inte bara generellt större utan även mer varierad. För att få dem att flytta till exempelvis Skellefteå, eller stanna kvar, krävs inte bara möjligheter till god utbildning och ett bra företagsklimat utan även ett varierande och stimulerande kulturliv. Den kreativa klassen är nämligen morgondagens nyckelpersoner i regioner och kommuner. Med sina idéer och sitt nytänkande kan de bidra till att skapa hållbar och långsiktig ekonomisk tillväxt.
Översatt till kulturhusdebatten i Skellefteå: vem ska kulturhuset byggas och vara till för, den genomsnittlige kulturkonsumerande Skelleftebon eller den kreativa klassen. Frågan är inte ointressant, den är heller inte lätt att besvara. Är det den genomsnittlige kulturkonsumerande Skelleftebon man i första hand tänker på, ska tyngdpunkten självklart ligga på bibliotek, litteratur och scenkonst. Är det i första hand den kreativa klassen man prioriterar måste kulturhuset förmodligen ha en helt annan inriktning.
I Dagens Nyheter (2007-06-26) konstaterade Antoni: ”Kreativa människor, som grupp betraktat, ser hellre variation än institution. Inte för att de är ointresserade av Operan, tvärtom, men jämfört med andra grupper är de mer intresserade av kultur på gatunivå, så att säga. De vill hellre ha delaktighet än att vara traditionell publik.”
Hela kulturhusdebatten kan därmed destilleras ner till två huvudfrågor: för vem ska kulturhuset byggas och ska det primärt byggas för kulturkonsumtion eller kulturproduktion (= kulturell delaktighet). Med de frågorna besvarade blir besluten lättare att ta. Och egentligen är det varken huset som sådant eller var det ska ligga som är huvudfrågan – utan vad det ska fyllas med. Svaret hänger på vem man i första hand vänder sig till.
Fotnot: På Norrans nya debattforum (norran.se/debattforum) är du välkommen att bidra med dina åsikter och diskutera kulturhuset.
