Skellefteås politiker tycker att staden behöver ett kulturhus.
Långtifrån alla delar den uppfattningen. Det är bara att läsa alla kommentarer på norran.se.
Hur representativa de åsikterna är går att diskutera, men milt uttryckt råder det delade meningar om nyss nämnda hus förträfflighet.
Själv har jag varit måttligt entusiastisk under resan. Är det verkligen ett kulturhus som Skellefteå behöver, är det inte mer kultur? Ett kulturhus kan skapa förutsättningar för mer kultur, men det är inte någonting som fås per automatik.
Men det handlar också om kulturhusets huvudinriktning, om de fyra kärnverksamheterna, de som ska bära kulturhuset, Museum Anna Nordlander (MAN), Skellefteå konsthall, stadsbiblioteket och Västerbottensteatern.
Det är primärt de stora kulturinstitutionerna det satsas på, kanske inte så förvånande eftersom i varje fall tre av dem saknar ändamålsenliga lokaler. Men det är inte den typen av kulturinstitutioner som brukar svara för det som Skellefteås politiker efterfrågar den här gången, ett kulturhus – och därmed också en kultur – som vågar.
Förhoppningsvis kan dock nyss nämnda institutioner framöver övertyga mig om att jag har fel.
I kommunens pressmeddelande slås det förvisso fast att föreningar, professionella, amatörer, kommersiella och ideella ska ta plats och berika huset. Men flera av kommunens kulturföreningar har redan på olika sätt uttryckt oro för att ”inte få plats” i det nya kulturhuset. Här har kommunen ett stort ansvar om det verkligen ska bli ett kulturhus för ”folket” och inte ett dito för ”eliten”.
På tal om pressmeddelande var det många vackra ord som kom till användning: ”multifunktionellt och transformativt hus” och ”synergieffekter” för tankarna mer till en kvartalsrapport än ett kulturhus och fick ordbehandlingsprogrammets rättstavningsfunktion att slå bakut.
Om ordvalet ska ses som ett tecken i tiden, eller framtiden, att kulturhuset i första hand är till för personer med språkbegåvning och/eller ett rikt ordförråd överlåter jag till andra att fundera över.
Balansen mellan amatörer och professionella, mellan den producerande och den konsumerande kulturen, kommer att bli helt avgörande för hur lyckad kommunens halvmiljardsatsning blir. Väger vågskålen över mot en professionell kultur, som mer eller mindre passivt konsumeras, är risken överhängande att alla goda intentioner och fromma förhoppningar om ett mer attraktivt Skellefteå förvandlas till någonting helt annat.
I värsta fall till ett kulturhus som en symbol för en makt som inte förstod Skellefteås bästa.