Socialdemokraternas gamla vallöfte är ett fiasko som förbiser arbetsmarknadens verkliga problem. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Regeringens 32 000 traineejobb skulle bli lösningen på utanförskapet och fungera som en väg in på arbetsmarknaden.
Förslaget vände sig till nyanlända och unga med invandrarbakgrund, vilka ofta visat sig ha särskilt svårt att hitta ett jobb. Men det som i 2014 års valrörelse presenterades som en paradreform bidde bara en tumme.
Både 2016 och 2017 har man tvingats skriva ned de nationella målen för traineetjänsterna med tusentals tjänster. I hela landet hade det fram till i början av juni i år skapats 474 traineejobb – totalt. Ett fåtal av dessa har gått till människor med utomeuropeisk bakgrund.
Det finns ingen tvekan om att hela satsningen, i likhet med i princip alla former av subventionerade anställningar som regeringar sjösatt under de senaste decennierna, slutat i ett gigantiskt fiasko.
Det handlar ständigt om samma konstgjorda andning, om än med olika namn: extratjänster, beredskapsjobb, nystartsjobb, instegsjobb …
De styrande ändrar med jämna mellanrum regelverken lite i kanten för att signalera handlingskraft och riktar stöden än mot den ena, än den andra gruppen, men utan att gå till botten med den verkliga problematiken – arbetsmarknadens utformning.
I dag befinner vi oss i ett läge där såväl näringslivet som offentlig sektor på löpande band rensar ut människor som utför enklare uppgifter.
Ibland för att det är slitiga jobb som går att ersättas med maskiner. Men lika ofta för att det är dyrt med anställda och man kortsiktigt inbillar sig att det blir billigare att låta sjuksköterskor städa, jurister tömma diskmaskinen och ekonomer springa med post.
Naturligtvis är det rent resursslöseri när människor med lång erfarenhet och hög kompetens ägnar arbetstid åt sådant. Men detta syns inte lika tydligt i budgeten som den besparing som kommer av att man säger upp en sekreterare, ett köksbiträde eller en vaktmästare.
Tillsammans med de undanträngningseffekter som uppstår till följd av subventionerade hitte på-jobb skapar det en situation där det blir omöjligt för människor som saknar lång utbildning eller dokumenterad erfarenhet att få ett riktigt arbete med en riktig lön.
Enligt en aktuell rapport från Timbro spenderar Sverige störst andel av BNP på anställningssubventioner av alla EU-länder. Prognosen för 2017 ligger på nära 19 miljarder kronor. Helhetskostnaden för arbetsmarknadspolitiska program uppgick 2015 till 33,3 miljarder.
Om inte detta förändras i grunden riskerar vi att cementera det parallellsamhälle som nu växer fram. Många människor – särskilt de som kommit hit i vuxen ålder – kommer aldrig att kunna ta ett högkvalificerat arbete. Men de behöver – och behövs på – arbetsmarknaden.
I stället för att bita sig fast vid misslyckade traineejobb och beredskapsarbeten är det dags att regeringen lägger fokus på sådant som skapar riktiga anställningar, som sänkt arbetsgivaravgift och förenklade regelverk för den som vill starta och driva företag.
Där finns – om inte hela, så i alla fall en del av – lösningen på utanförskapet.
Malin Lernfelt
