Liberalerna har kommit långt när det gäller att öppna partiet och vidga den svenska demokratin. Foto: Bertil Ericson/TT
Det är gott om tid, det är två år kvar till nästa val, men redan börjar partierna formera sig.
Liberalerna i Västerbotten går sin egen väg och storsatsar på öppna nomineringar; till riksdagen, till landstinget och i många kommuner, däribland Skellefteå.
I tider som dessa när populism, främlingsfientlighet, separatism och odemokratiska krafter växer sig starka är det viktigt att väljarna får större inflytande över vem som ska representera dem och att de får insyn i partiernas inre liv.
Liberalerna har under flera val haft öppna nomineringar. Först ut var faktiskt Skellefteå som redan i slutet av 1990-talet började använda sig av modellen. Med några få undantag har nomineringarna varit lyckosamma.
I dag är det fem–sex politiker som tack vare de öppna nomineringarna sitter på liberala mandat: Günter Larsson i fritidsnämnden, Jeanette Gustafsson i kulturnämnden och Kerstin Olofsson i socialnämnden, bara för att nu nämna några.
Och efter att ha bearbetats en längre tid tackade till slut landstingspolitikern Carin Hasslow ja efter att ha blivit öppet nominerad.
Att få in många namnförslag – ”Vi räknar med att få in 100–200 namn bara i Skellefteå”, säger gruppledare Andreas Westerberg – och kunna presentera en valsedel med tillräckligt många namn som kommit med tack vare öppna nomineringar är viktigt för ett parti som Liberalerna som kämpar med sviktande opinionsstöd.
Tyvärr är det inte alla partier som visar samma öppenhet i nomineringsförfarandet som Liberalerna. Centerpartiet har också kommit ganska långt, medan många andra partier står för en sluten process med en förlegad och omodern syn på politiskt ledarskap och partipolitiskt arbete.
Inför valet av Stefan Löfven som partiledare för Socialdemokraterna skrev Aftonbladet (obunden socialdemokratisk) till exempel i en ledare: ”Valet av Socialdemokraternas nya partiordförande är besvärande lik Katolska kyrkans hemlighetsfulla process när den väljer en ny påve.”
Nu är inte nomineringarna till riksdag, landsting och kommuner rakt av jämförbara med valet av en partiledare. Men citatet säger att det finns partier som borde kunna göra mer för att visa att politik inte bara är till för specialister och ”gamla ungdomsförbundare” utan också för vanligt folk.
Att fortsätta med mer eller mindre slutna valprocesser gör det möjligt för en liten partielit att bestämma vem som ska bli ny ledare, eller vem som ska stå på partiets olika valsedlar. Det ökar självklart avståndet till vanliga sympatisörer, medlemmar och inte minst till medborgarna.
Vad det nu handlar om för de etablerade politiska partierna är att motverka destruktiva politiska krafter i form av populism, främlingsfientlighet, separatism och auktoritära strömningar.
Det kan man bland annat göra med hjälp av en öppenhet som får fler människor att känna sig välkomna till och bli involverade i politiken och därmed ges större utrymme att utöva sina demokratiska rättigheter – inte bara på valdagen.
Ur den aspekten är det fler partier som borde ta efter Liberalernas initiativ – eller på andra sätt medverka till att stärka den svenska demokratin.