Foto: Lennart Enkvist.
Tidigare i somras utlyste Norsjö en tävling i jakten på kommunens vackraste hus. Bakom tävlingen finns ambitionen att stimulera byggandet. Ambitionen är vällovlig då Sverige verkligen behöver mer boyta. Men socialdemokratiskt styrda Norsjö hade kunnat göra mer än bara att utlysa en tävling - de hade kunnat anta riktlinjer för bostadsbyggande som möjliggjort för kommunen att söka statligt stöd för ökat byggande. Istället arrangeras en tävling om redan existerande byggnader.
Nu är Norsjö inte ensamma om att inte anstränga sig för att öka byggandet. Inte heller Robertsfors har antagit riktlinjerna medan Skellefteå och Malå gjort det, rapporterar P4 Västerbotten (18/7). I Malå sattes i slutet av juni spaden i jorden för de första nya hyresfastigheterna på 25 år! Hela 8 av 15 kommuner i Västerbotten län går miste om möjligheten att söka statsbidraget om 1,85 miljarder kronor.
Inga riktlinjer, inga statliga byggpengar.
Nu ska det i ärlighetens namn sägas att 1,85 miljarder är fikapengar när de ska fördelas bland landets samtliga 290 kommuner. Icke desto mindre är de bra att ha som smörjmedel.
Hela 240 av landets 290 kommuner menar att det råder bostadsbrist enligt Boverkets enkät om bostadsmarknaden som presenterades i maj. Än fler kommuner, 272 stycken motsvarande 94 procent, menar att det finns ett underskott på bostäder för nyanlända. Sett i det ljuset är det svårt att förstå varför det lokalpolitiska initiativet är så svagt.
Dessutom är framtidsoptimismen inte särskilt hög: mindre än 40 procent av kommunerna (64 stycken) tror att marknaden kommer vara i balans om fem år. Hur den optimismen skulle kunna öka om det inte möjliggörs för att söka statliga bidrag för ökat bostadsbyggande är oklart. Det är dags för en hel del kommuner att komma in i matchen nu.
Bostadsbristen drabbar de som redan står utanför, de som vill in: unga och nyanlända. Men bostadsbristen, i kombination med reavinstbeskattningen och ränta på uppskovsbelopp, gör att även äldre har svårt att hitta lägenheter. Därmed garanteras att flyttkedjorna stagnerar: de som redan har hem kan inte hitta nya, mindre hem och de som vill ha sina första bostäder har samma problem. Och mittensegmentet, barnfamiljerna som kanske vill lämna sina lägenheter och köpa sitt första hus kan inte göra det på en marknad där priserna ökar och där hem som hade kunnat säljas inte säljs eftersom marknaden är trögare än knäck men likväl glödande het.
Inlåsningseffekterna är effektiva.
De aktuella kommunerna, de som inte antagit riktlinjer för bostadsbyggande, har misslyckats med att återta en del av de statliga skattemedel som deras egna invånare avkrävts. Det är respektlöst mot skatteunderlaget och missgynnar den lokala och regionala tillväxten. Dessutom ifrågasätter bristen på riktlinjer de kommunpolitiska röster som mer eller mindre frekvent skäller på Stockholm för bristande intresse för norra Sverige. I detta fallet verkar ointresset för inlands-Sveriges förändring och utveckling vara högst lokalt.
Csaba Bene Perlenberg
