Foto: Janerik Henriksson/TT
För inte sÄ lÀnge sedan var Miljöpartiet ett parti som frodades likt björkens löv om vÄren.
Men nu har löven vissnat och börjat falla av. Partiet har fullt sjĂ„ med att hĂ„lla sig över riksdagens fyraprocentsspĂ€rr. Enligt Svensk vĂ€ljaropinion â en sammanvĂ€gning av resultaten frĂ„n en rad partisympatimĂ€tningar â fĂ„r MP 4,6 procent. Internt har det stormat.
Miljöpartiet har sig sjÀlvt att skylla. Att sÀtta sig i en regering tillsammans med Socialdemokraterna, ett parti som varit maktbÀrande i nÀra pÄ eviga tider, vana att fÄ som de vill, var dömt att misslyckas redan frÄn början. Olyckskorparna i björken kraxade redan i lövsprickningen och har sedan dess haft all anledning att fortsÀtta.
Miljöpartiet Àr i dag ett parti utan inflytande, ett utslÀtat, profillöst parti som mÄste knyta nÀven i fickan, svÀlja förtreten och agera förnöjsamma knapptryckare Ät statsminister Stefan Löfven (S).
TonlÀget var initialt högt nÀr det gÀllde Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, Vattenfalls brunkol, vÀrdlandsavtalet med Nato, den familjesplittrande flyktingpolitiken och en hel del andra symbolladdade frÄgor.
Den gröna musen drömde om att ryta som ett lejon. Men det blev inte ens ett litet pip.
Hur tÀnkte egentligen Miljöpartiet?
Trodde de verkligen att de med sina 25 riksdagsmandat skulle fÄ ha sina hjÀrtefrÄgor fredade. Trodde de verkligen att Socialdemokraterna med sina 113 mandat skulle ge mycket mer Àn en lillfingernagel i utbyte mot miljöpartistiskt understöd.
Det Àr inte konstigt att fyra riksdagsledamöter i protest inte lÀngre deltar i riksdagsgruppens arbete, bland dem Jabar Amin frÄn UmeÄ. Det konstiga Àr snarare att det inte Àr fler som gjort det.
Det Àr heller inte konstigt att Per Gahrton, Birger Schlaug, Lotta Hedström med flera tidigare MP-sprÄkrör i en debattartikel i Dagens Nyheter kritiserar det vÀgval som dagens MP har gjort. Det konstiga Àr snarare att det dröjde sÄ lÀnge.
Det sÀgs att makten korrumperar, inte bara i pengar utan Àven i förhÄllningssÀtt. Se bara pÄ Miljöpartiet. DÀr har den senaste ledningen, de bÄda sprÄkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin, plockat av sig de stickade koftorna och satt pÄ sig kavajer och slipsar, klÀnningar och drÀkter.
Problemet Àr bara att idealister, pacifister, miljökÀmpar och alla andra grÀsrötter inte trivs i partiets nya klÀd- och Äsiktskod.
Det gör uppenbarligen inte vĂ€ljarna heller âŠ
SÄ vad ska Miljöpartiet göra?
Först och frÀmst ta sig en funderare pÄ om priset för nÄgra statsrÄdsposter inte blivit vÀl högt. Ett parti som MP gör sig betydligt bÀttre i opposition nÀr kÀrnkraftsmotstÄnd inte strandar pÄ effektskatt, nÀr miljöengagemang inte behöver samsas med nya trafikleder, nÀr idealister inte behöver solka ner sina hÀnder pÄ tvivelaktiga uppgörelser om brunkol, nÀr pacifister kan odla sin beröringsskrÀck med Nato.
Och sedan svara pÄ tiotusenkronorsfrÄgan: Vill vi odla partiets grundlÀggande vÀrderingar utanför regeringen eller vara ett visionslöst i regeringsstÀllning och vÀnta pÄ nÀsta val med förhoppningen att lite fler Àn fyra av hundra röstande svenskar tycker att partiet Àr nÄgonting att ha.