Bland det första som jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) sa när hon tillträdde i början av året var att lönegapet mellan män och kvinnor är en viktig fråga. Hon sa till och med att de ojämställda lönerna finns överst på hennes agenda.
Om några dagar släpps boken ”Att spräcka glastaken”, till vilken jag skrivit förordet, av forskaren och den borgerliga debattören Nima Sanandaji. Sanandaji försöker i boken ta reda på varför svenska kvinnor inte tjänar lika mycket som män, och varför kvinnor inte kommer lika långt i karriären.
Mycket talar för att vi, på en arbetsmarknad där muskelstyrka tappar i betydelse, borde få en mer jämställd situation på arbetsmarknaden. Och på universitet och högskolor rusar kvinnor fram. Är det därmed bara att luta sig tillbaks och vänta in jämställda löner och karriärmöjligheter? Nej, det finns ett glastak. Enligt Sanandaji förväntas lönegapet i Sverige försvinna, om vi följer trenden de senaste 20 åren, först 2081.
Det finns förklaringar till varför situationen är som den är. En del kvinnodominerade utbildningar lönar sig väl, såsom arkitektutbildningar. För andra, bibliotekarier exempelvis, lönar sig utbildning dåligt. Det senare gäller för många inom den offentliga sektorn, sjuksköterskor är en annan grupp. Att lönespridningen är begränsad gör dessutom att drivkraften att göra karriär minskar. Vår arbetsmarknad är ovanligt könssegregerad, där kvinnor dominerar i offentlig sektor. En ytterligare förklaring är givetvis kvinnors deltidsarbetande.
Med all rätt ses den offentliga sektorn som en viktig aktör för att jämställdhetsutvecklingen tog fart i Sverige: sektorn rekryterade kvinnor, tog hand om barnen så att kvinnor fick möjlighet att arbeta. Det ska inte förringas. Men i dag sker tillväxten och utvecklingen framför allt i den privata sektorn. Därför behövs fler kvinnor i näringslivet.
I en intervju i Dagens Industri sa nyligen en svensk kvinna, som kommit högt i karriären och arbetar i USA, att den svenska långa föräldraledigheten – som ju tas ut av kvinnor i hög utsträckning – kan försvåra för kvinnor att göra karriär. Det finns en poäng i det. Män arbetar i genomsnitt fler timmar, arbetar heltid och stannar inte hemma med barnen i samma utsträckning.
Arbetsgivare som jag har pratat med vittnar om att det även är skillnad på vad män och kvinnor kräver i lön för samma arbete. Förmodligen är det ytterligare en pusselbit för att förklara lönegapet.
Lösningen på ojämställdheten är lika given som viktig att upprepa: kvinnor behöver ta för sig mer, och män behöver ta större ansvar för hem och familj.