Foto: Henrik Montgomery/TT/
Ett turbulent politisk år avslutas med en decemberöverenskommelse och ett avblåst extraval.
I sak innehåller den blocköverskridande överenskommelsen vad Alliansen länge har velat se: Stefan Löfven (S) har gått med på att släppa fram det största blocket, och dess statsministerkandidat, i kommande val. Socialdemokraterna överger alltså traditionen att rösta nej till varje regering som de själva inte ingår i. Man ska heller inte, som Socialdemokraterna gjorde i fjol, bryta ut delar av statsbudgeten.
Dessutom har Löfven tvingats komma överens med hela Alliansen, och får ge upp idén om borgerlig splittring. Blocköverskridande samarbeten i frågor som försvaret ligger i allas intresse, och endast Sverigedemokraterna verkade ha anledning att se fram emot ett extraval i mars.
Men politik är mer än att ha fått igenom viktiga förhandlingspunkter i sak. Det är också vad man skickar för signaler, samt hur och när man fattar olika beslut. Det finns en risk med att stå uppradade på en presskonferens och presentera en överenskommelse i syfte att minska Sverigedemokraternas inflytande. Trots folkpartiledaren Jan Björklunds försäkran om att Alliansen kommer att vara en opposition framstår för många – just nu – Sverigedemokraterna som det enda ”riktiga” oppositionspartiet.
De båda blocken hade vunnit mycket på att ha diskuterat regler och överenskommelser tidigare, i stället för att som nu agera först när Sverigedemokraterna inte gjort som man hade väntat sig under budgetomröstningen.
I sämsta fall leder decemberöverenskommelsen till att SD stärks, och att Alliansens väljare känner sig svikna av sina partier. I bästa fall tar allianspartierna tillfället i akt att förbättra den egna politiken inför valet 2018.
För Moderaternas del gäller det att inse att regeringsduglighet, eller förtroende i den ekonomiska politiken, inte räcker på långa vägar. Löst prat om integration duger inte heller. Anna Kinberg Batra måste göra någonting nytt, att bara vara ”förberedd” eller ”eniga i Alliansen” får inga väljare att strömma till. Folkpartiet borde fundera över partiledarbyte i god tid innan valet, och Kristdemokraterna bör fortsätta att utveckla sin migrationspolitik – något som förhoppningsvis sprider sig till alla etablerade partier.
Den som tror att blocköverskridande överenskommelser motverkar ett missnöjesparti som SD, är lite väl blåögd. På sikt finns bara en sak att göra för de etablerade partierna: kavla upp ärmarna och utforma en trovärdig politik, och vinn tillbaks de missnöjda väljarna.
