Det finns alltid en dagen efter. En dag när insikten om vad som hänt landar, när konsekvenserna börjar kunna skönjas.
Den här gången var det Bryssel som drabbades. Men det kunde lika gärna ha varit Stockholm, Berlin, London eller Rom, eller någon helt annan europeisk storstad.
Dagen efter känns gårdagens fördömanden plötsligt så futtiga, ord är om än välmenande bara ord. Politiker köade för att på bästa tv-sändningstid få säga det självklara, att Europa inte får ge vika för terrorismen, att tillsammans stå upp för demokratin och för det öppna samhället.
Dagen efter, när tankarna börjat landa, när sorg och vrede blandas med medkänsla med offren och deras anhöriga, är det också andra tankar som börjar göra sig gällande: Hur vinner man kriget mot terrorismen, går det överhuvudtaget att vinna, går det att förhindra män och kvinnor från att i ”den stora, ärorika kampens namn” spränga sig själva i luften och ta med sig helt oskyldiga människor in i döden. Som bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.
Det är en gråmulen och fuktig onsdag i Bryssel, dagen efter terrordåden. Människorna börjar så sakteliga återgå till vardagen. Minnena finns kvar, självklart, men barnen ska lämnas på dagis, det ska handlas, jobbet måste skötas.
Terroristerna vill skapa oordning i ordningen, kaos i vardagen, de vill skrämma människor till att förändra sitt beteende, sin vardag. När det inte lyckas, när människor bara ett dygn efter att över 30 personer dödades sedan en självmordsbombare slagit till återgår till vardagen, har terrorn förvisso vunnit slaget, men inte kriget.
Handling utan ord är bättre än ord utan handling.
Stats- och regeringscheferna i EU:s 28 medlemsländer säger sig stå enade i kampen mot hat, våldsam extremism och terrorism. Det är bra, men långtifrån nog. Men kanske den här gången, kanske just den här gången förvandlas orden till handling, gärna med hjälp av större och mer gränslös samverkan än vad vi tidigare har sett.
Med andra ord, är det frihet, demokrati och ett öppet samhälle vi vill ha så måste vi också vara beredda att försvara det, med vapenmakt om så behövs. Det är det valet som Europa står inför, att försvara ett öppet samhälle med alla till buds stående medel, eller låta kaosets och intoleransens segra.
Kampen mot islamistisk terrorism kan omöjligt vinnas utan ett krig på flera fronter.
Men någonstans mitt i allt detta finns en paradox. Vill vi så kan vi skapa ett samhälle med nästintill ett hundraprocentigt skydd mot terrorhandlingar. Frågan är om vi vill göra det, om vi vill skapa ett Europa där frihet och öppenhet, det liberala västerländska samhällets värderingar, ersatts med övervakning av varje steg du tar, varje ord du säger.
Ett sådant samhälle är inte värt att skydda, att bevara.