FOTO: CHARLES DHARAPAK/AP PHOTO/SCANPIX
Det nya året började om inte bra så i varje fall hyggligt. Den amerikanska kongressens båda kamrar – senaten och det av republikanerna dominerade representanthuset – lyckades på övertid undvika det så kallade budgetstupet med sina automatiska besparingar och skattehöjningar, sedan beslutet om kraftiga nedskärningar i budgeten skjutits upp i två månader. Det är många som andas ut. En amerikansk tvärnit hade satt djupa spår i världsekonomin, den europeiska krisen hade fördjupats, återhämtningen tagit längre tid. USA står för 20–25 procent av världsekonomin. Stockholmsbörsen hade vid lunchtid stigit med i runda tal två procent.
Det talas redan nu om en stor och viktig seger för president Barack Obama (bilden). Samtidigt måste man vara medveten om att det återstår en rad problem att lösa om USA ska kunna reducera sitt gigantiska budgetunderskott utan att samtidigt äventyra den ekonomiska återhämtningen. En sak är dock helt säker: det här är långt ifrån den stora budgetkompromiss som USA hade behövt. I sak är det väldigt lite som förändrats, mer än att Obama och kongressen köpt sig lite tid. Med andra ord: ”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början”, som den brittiske politikern Winston Churchill så elegant uttryckte det efter slaget vid El Alamein.
Den amerikanska budgetstriden, tillsammans med en rad andra strider, visar bara hur svårt landet är att styra på ett effektivt sätt, kanske är USA rentutav världens mest svårstyrda demokrati. Många olika beslutsnivåer bidrar naturligtvis därtill, liksom de amerikanska väljarnas motvilja att ge ett parti alltför stor makt. Det har alltid funnits en utbredd misstro mot staten. Att demokrater och republikaner, så att säga, delar på makten är därför alls inte ovanligt. Amerikanska presidenter har handskats med den situationen på olika sätt, hela vägen från bra till mindre bra: Bill Clinton hade stor talang för hela det sociala spelet, fraterniserade gärna med nyckelpersoner i kongressen, medan Obama valt att hålla en viss distans.
Nu väntar alltså nya förhandlingar. Det lika omstridda som omfattande besparingspaketet, värt 1 200 miljarder dollar över en tioårsperiod, och som bland annat berör försvaret och den sociala välfärden ska upp på bordet igen. Positionerna lär vara minst lika låsta den här gången. Det är tuffa förhandlingar som väntar, många av de republikaner som offentligt erkänt sig besegrade lär göra minst lika stort – om inte större – motstånd den här gången. Amerika blöder ekonomiskt, budgetunderskottet måste reduceras, och det är bråttom. Problemet är bara att USA börjar framstå som ett land som tappat kontrollen över sitt eget öde.
