Sedan 1970-talet har Socialdemokraterna förlorat en tredjedel av sina väljare, och raset ser ut att fortsätta.
Den som på första maj för 20 år sedan hade förutspått att den europeiska socialdemokratin två decennier senare skulle riskera att bli utkonkurrerad av populistpartier hade förmodligen blivit utskrattad. Efter Tony Blairs seger i det brittiska valet ett år tidigare talades det allmänt om hur framtiden tillhörde socialdemokratin.
När Europas socialdemokrater i år firar första maj är berättelsen en annan. I Frankrike, Grekland och Nederländerna har en gång stora socialdemokratiska partier utplånats. I Sverige har Socialdemokraterna sedan 1970-talet förlorat en tredjedel av sina väljare och ser ut att vara på väg att tappa ytterligare några procentenheter i höstens val.
Den senaste tiden har vi sett en rad utspel som syftat till att profilera S som garanten för en restriktiv migrationspolitik. Det lär fortsätta i första maj-talen. I en nyskriven essä, publicerad av tankesmedjan Arena Idé, skriver den amerikanska statsvetaren Sheri Berman om just betoningen av den nationella gemenskapen som vägen framåt för socialdemokratiska partier. Integrationspolitiken måste “visa att invandrare inte hotar svenska värderingar och traditioner”. Klarar Stefan Löfven av detta kan det återvitalisera europeisk socialdemokrati, menar hon.
Att man avstått från att betona den nationella samhörigheten är sannolikt en viktig faktor bakom socialdemokratins kris. För i grunden byggde det socialdemokratiska projektet på igenkänning. Det handlade både om en stark arbetarrörelse som på många platser formade den gemensamma identiteten och om insikten att höga skatter och en stor välfärdsstat förutsätter att människor kan identifiera sig med varandra.
Men fabriksvisslorna tystnade och livet slutade kretsa kring arbetarrörelsen. Tillsammans med stor invandring ritade det om samhällen som varit sig lika i decennier. I de flesta fall hade socialdemokrater inget att säga till dem som inte längre kände igen sig.
Konsekvensen har blivit att Sverigedemokraterna redan i förra valet samlade mellan 20 och 25 procent av väljarna i klassiska S-fästen som exempelvis Grängesberg i Dalarna, Älvkarleby i norra Uppland och Landskrona i Skåne.
Det är mot den bakgrunden man ska förstå exempelvis finansminister Magdalena Anderssons uttalande som att ““vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige” och S-förslaget om språkkrav för nyanlända som söker försörjningsstöd. Men det är också anledningen till att det är intressant att följa den danska socialdemokratin, som under partiledaren Mette Frederiksen profilerat sig i migrationsfrågorna.
I partiets nya migrationspolitiska program från i höstas föreslås bland annat ett tak för antalet utomeuropeiska invandrare, ett stopp för möjligheten att söka asyl på plats i Danmark och tak för hur många elever på en skola som kan ha bakgrund utanför Europa.
Räkna med att det är idéer som förr eller senare hittar vägen in i svensk socialdemokrati. Kanske kommer svenska socialdemokrater rentav att prata om Mette Frederiksen som en inspirationskälla. På samma sätt som de gjorde med Tony Blair för 20 år sedan.
Svend Dahl