Det är inte bara politiker som har makt.
Den dömande makten är en instans som ofta glöms bort när maktutövning diskuteras.
Just därför är det bra att M-politikerna, tillika juristerna, Andreas Norlén och Gunnar Strömmer lyfter frågan om domstolarnas oberoende från politiken. På Svenska Dagbladets debattsida (9/2 2016) skriver de att det svenska domstolsväsendet bör stärkas i sitt oberoende.
Bland annat vill de ersätta Domstolsverket, en myndighet som är underställd regeringen och vars syfte är att ge administrativt stöd åt domstolarna, med ett juridiskt råd bestående av domare. Dessa ska också ta över rollen som tillståndsgivare när nya domare rekryteras.
Man vill att tillsynen av domarna ska ligga under riksdagen snarare än under regeringen och att Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen ska få större inflytande över vilka som dömer i lagens högsta instans.
Anledningen till att Andreas Norlén och Gunnar Strömmer vill säkerställa domstolarnas oberoende är att de oroas över populismens framväxt.
I sig är det en hedervärd ambition. Den amerikanska presidenten Donald Trumps Twitterattacker mot amerikanska domstolar är knappast hur en politisk ledare bör bete sig i en sund demokrati. Den polska regeringens ambitioner att förändra domstolarnas ställning är oroande. Rättsystemet måste självklart vara robust nog att stå emot tillfälliga politiska nycker.
Men lika viktigt är det att domstolarna inte ägnar sig åt juridisk aktivism.
Juridiska traditioner skiljer sig åt mellan länder. Sverige har länge präglats av en positivistisk rättsteoretisk inriktning, det vill säga uppfattningen om att lagstiftningen är något som människor formulerar.
I en demokrati är det de folkvalda som stiftar lagar – till och med grundlagarna. Internationella konventioner från exempelvis FN kräver också politikernas godkännande innan de tillämpas som lag.
Det kan jämföras med till exempel USA, vars rättsystem starkt utgår från konstitutionen.
Att i praktiken låta domare utse sig själva är därför inte i linje med en traditionellt svensk syn på rättssystemet. Och inte ens i USA betraktas domarna som några upplysa män som kallats av en högre makt för att tolka lagen. De måste nämligen godkännas av senaten.
Politiker ska självklart inte kunna påverka enskilda rättsprocesser eller kringgå ramverken kring hur lagstiftningen ändras. Men man måste också komma ihåg att jurister är människor och inga lagtolkningsrobotar. Fjolårets diskussion om att Högsta domstolen börjat agera smått aktivistiskt i frågor om straff för mord illustrerar denna poäng.
”Det bör inte vara en maktkamp mellan lagstiftaren och domstolarna utan det ska vara så att domstolarna tillämpar den lag som lagstiftaren har skapat”, kommenterade justitiekansler Anna Skarhed till Ekot (24/7 2016).
Andreas Norlén och Gunnar Strömmer har rätt i att populistiska krafter måste bekämpas.
Men detta görs bäst genom att inte bekräfta populisternas världsbild om att hela ”systemet” är riggat för att förhindra dem från inflytande.
Karin Pihl
